Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Av den första gruppen inflyttade finnar i Väderbacken blev inte mer än en eller två kvar
mer än ett eller två decennier. I stället flyttade många svenskar till byn. Senast på 1650-talet
förefaller svenskarna ha varit flera än finnarna. Det var både svenska familjer och arbetsfolk
på Hinshyttans bruk, som flyttade ut och in. Byn var i högsta grad tvåspråkig. Det gällde säkerligen
de enskilda finnarna också, och barnen i de finska familjerna måste snart nog ha sett att
svenska var det vanligast och i de flesta sammanhangen effektivaste språket.
I den andra generationen bodde två eller tre bröder i byn och därtill en från Svartviken
inflyttad andragenerationsinflyttad finne. Det är inte bekant varifrån någon av dessa fyra männen
hämtade sina hustrur.
Däremot är det väl bekant att Lars Larsson benämndes ”finnefogde”. Det innebar att
han hade förtroendeuppdraget att underhandla och tolka för de andra finnarna, och att förmedla
påbud och befallningar från den svenska kronans makthavare till folket i finnmarkerna i en
god del av sydöstra Dalarna (Fredriksson 1999:4-5). Han bör ha varit en betrodd och välkänd
person, som rörde sig ut och in i både finskspråkiga och svenskspråkiga sammanhang.
Självfallet talade, och kanske också skrev, han utmärkt svenska. Han dog 1659.
I nästa generation bodde tre av Henrik Larssons barn kvar med familjer i Väderbacken.
Två hade gift sig med svenskar, och den tredje med sin kusin som liksom han själv var barnbarn
till en av de första finnarna på Väderbacken. En av de två första gifte om sig med en man
från en finsk familj i en grannby. Ett fjärde barn gifte sig med en finnättling, innan han lämnade
Väderbacken för gott. Det var den ovan omtalade Lars Henriksson, som blev nämndeman.
En femte blev soldat, en sjätte gifte sig utomsocknes med en svensk, och om de sjunde
och åttonde är inget bekant. Om dessa syskonen träffades som gamla, skulle de nog ha sett
ganska olika på det att vara finne. Gissningsvis hade de alla lärt sig finska i barndomshemmet
på 1640-, 50- och 60-talen, men kanske skulle deras mest lättflytande gemensamma språk på
gamla dar ha varit svenska.
Den fjärde generationen finnar i Väderbacken gifte sig alla med kvinnor och män vars
hemorter och härkomster inte är kände. Två av de ingifta männen var emellertid soldater, liksom
en av väderbackenpojkarna blev det. Det var samtidigt som deras äldre släkting fungerade som
nämndeman. Vid denna tiden, strax efter 1700, var finnarnas efterkommande på Väderbacken
välintegrerade i det svenska samhället genom grannkontakter, giftermål och tjänstgöring i dalregementet.
Antagligen var det så redan några decennier tidigare. Då hade finnarna legat i en lång
rättstvist om nyttjande- och äganderätt till torp och marker med ägarna till Hinshyttans bruk. Av
protokoll och inlagor att döma var finnarna inte tappade bakom en vagn med avseende på svenska
förhållanden. Mera om det i kapitel 7.4 om ”Etnicitet som konflikt”.
56