Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

farande namnet Slogmyran. Här fanns starr och gräs att hämta för vinterfoder. Det är dock
oklart om det på 1600-talet gjordes av de finska torparna eller av bönderna som ägde täkterna
och fäbovallarna vid Svartviken.
Jag har inte lyckats skapa en fullgod bild av torpen vid Svartviken under de första ett
eller två, årtiondena. Vid mitten av 1600-talet är det däremot rimligt att de båda torpen fungerade
som skogstorp med vardera någon liten, stenröjd spannmålsåker, skogsbete, ängar och
slogmyrar. Det förefaller vara allt.
6.4. Hö, kol, rovor och fisk
Svartviks Karlsson levde på den tiden då folk uppe i skogen blev legender och anekdoter. Han
var känd för att vara jägare. När han tillfrågades hur många älgar han skjutit, brukade han svara
”en fem, tio stycken, så där”, och så tillade han, beroende på vem som frågade och om tillfället
medgav: ”På lövlig tid, vill säga.”
Älgjakt torde dock ha varit något ovanligt för de första generationerna skogsfinnar.
Älgar var sällsynta, tidvis fridlysta och i övrigt exklusivt kungligt och adligt byte.
Domböckerna innehåller notiser om tjuvjakt, som detta exempel från Svärdsjö socken:
Finnen Knut Larsson i Swartnäs angafs at haf. en månad för nästförledne
Wåhrfrudag i fasten fällt en elgs kalf widh pass om 1 åhr, 3/4 mihl ifrån sitt torp,
hwaröf. begiärdes straff för sådane djurs fällande. Finnen tillstodh detta, förbahr sig
hafwa gått och söka efter biörnen, då hans hundar skole råkat på dhenne elgkalfen,
den han skiöt, icka annat wetandes än det war en biörn, efter han aldrig skall sedt
något sådant djur.
Ett småbruk i skogen var inte bara åkrar, slåttermarker och skogsbete. Det var ett mångsyssleri
för alla hushållets medlemmar. Väderbacks Hilda, hustrun till den siste arrendatorn Karl
Sundberg, berättade som gammal änka (Carlsson & Carlsson 1998:80):
Ungarna metade i sjöarna. Det blev för det mesta små stackare de fick. På en del
abborrar fattades det en bit sedan man skurit av huvudet och stjärten.
I äldre tid var emellertid fisket så viktigt att ”Fiske och Fiskewatn” särskilt nämndes i
nedsättningsbrevet, som Gustav II Adolf undertecknade i Garpenberg 1613. De skrifthistoriska
källorna har eljest lite att säga om annat än vad som växte på inmarkerna runt torpen. Det var
det som värderades av lantmätarna och som skattlades av fogdarna.
Torpen på Svartviken värderades enligt texten till geometriska kartan från 1647 till 6
respektive 8 lass hö och därtill 15/32 respektive 5/32 tunnor från åkrarna.
130