Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

9. DET ETNISKA LANDSKAPETS ARKEOLOGI
Rubriken innehåller ett slarvigt skrivsätt. Ett landskap har ingen etnicitet. Människorna, som
bor och är verksamma i landskapet, kan däremot associera landskapets helhet eller enskilda
drag i det med etnicitet genom att uppleva att landskapet hänger samman med dem själva eller
med andra, med andra etniska grupper.
Ett landskap som etnicitet kan således inte förstås utifrån sitt innehåll av landskapselement,
utan det måste förstås utifrån förhållandet mellan de grupper av människor som finns
i landskapet.
I skogstrakterna i de norra delarna av Stora Skedvi och Husby kan en grupp skogsfinnar
följas som släkttavlor genom 1600- och 1700-talen och ett stycke in på 1800-talet. Det
är sentida lokalhistorisk forskning som har bestämt att gruppen är skogsfinnar, men i någon
mening har gruppen funnits sedan början av 1600-talet.
Gruppen blev finnar, när dess medlemmar bröt torp i skogarna i södra Dalarna i början
av 1600-talet. Dessförinnan bodde de måhända i östra Finlands skogstrakter. Där hade de tänkt
på sig själva som familjer och släkter, kanske som bybor och sockenbor, kanske som tavastländare
eller savolaxare, när landshövdingen kom på ett sällsynt besök för att inspektera nyutskrivna
soldater. Finnar i en finnmark blev de i kontrast mot de svensktalande i Dalarna.
Efter några generationer talade och levde de inflyttade som alla andra skogstorpare i
nära social och ekonomisk samverkan med grannar i byn och på andra småbruk, och med de
expanderande bruken. Mot mitten av 1700-talet hade finnarna blivit sägner och avlägsna minnen.
Samtidigt hade ”finnar” och ”svenskar” blivit beteckningar på olika folk med olika historisk
bakgrund och olika karaktäristiska egenskaper.
Sålunda kunde det tidiga 1800-talet ge sig ut och leta efter och återupptäcka ett finskt
folkslag i de svenska skogarna, inte i södra Dalarna men på andra håll. Språk, dialekt, folkvisor,
ramsor, talesätt, maträtter, näverskor och mycket annat hittades och ansågs vara
ursprungligt finskt och bevarat genom sin isolering i finnskogarna. Med detta finska reliktfolk
som utgångspunkt återskapades det tidiga 1600-talets invandrare som ett folk, som genom
ogina grannar, maktfullkomliga myndigheter och en oförstående kyrka och skola hade tvingats
in i eländig fattigdom på små torp i skogen, dit de hade kommit som oförvägna pionjärer och
levnadskonstnärer.
För 1900-talets släktforskare och lokalhistoriska forskare har inflyttarna blivit skogsfinnar
med en egen kultur och en egen etnisk identitet, som återupplivas i forskning och på
festivaler. Antalet människor, som i dag kallar sig ”skogsfinnar” och motiverar det med sin
härstamning från inflyttare på 1600-talet, är växande. De manifesterar sin identitet genom att
samlas och äta motti med stekt fläsk och lingonsylt.
De första inflyttarna byggde pörten och svedjade mark på ett annat sätt och med andra
syften än de som redan bodde i trakten. Känslan av att det fanns ”finnar” och ”svenskar” fanns
i byggnader och kulturlandskapet.
170