Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

vall utefter vägen från bygden upp genom skogen.
Den sist i bruk varande bustugan, den enda på generalstabskartan från 1894-1895, är i
dag en vällagd stengrund om 4,5 x 7,7 m med en stensatt rektangulär källargrop, till vilken en
stentrappa leder ner inifrån stugan. Spispallen är lagd av staplad sten, halvannan meter stor och
drygt en halvmeter hög. Tegel är synligt i huslämningen. Husgrunden är lätt synlig och har
varit väl känd för folk som färdats i trakten. Den har beteckningen D 21 på kartan (fig. 6).
Bland arbetsfolket, som planterade gran på Svartvikens åkrar på 1950-talet, omtalades den
som finnarnas hus. Det har den inte varit, men frågan är om några andra kulturlämningar ännu
kan ses efter finntorpen på norra sidan av Svartviken.
De två torpens läge är bara schematiskt markerat på de gamla kartorna. Mest till hjälp
är kanske den geometriska kartan från 1647 (fig. 2). Den visar några karaktäristiska krökar i
strandlinjen och hur gränserna för hur de båda torpen låg i förhållande till dessa krökarna.
Ägogränser var viktiga för lantmätarna. Hustecknen ger däremot intryck av att vara ritade bara
på ett ungefär mitt i ägofigurerna. Också det är emellertid till nytta. Platserna E och G är
tänkbara tomter efter torpen (tab. 6).
Simon finnes torp synes ha legat i norra utkanten av fäbovallen. Där finns en grupp
husgrunder och en stengärdsgård, E 32-33, 52 på kartan (fig. 6), som skiljer sig från de uppenbara
fäbolämningarna. Den ena husgrunden är lagd med tre sidor av ganska stora stenar i svagt
sluttande mark. Den fjärde sidan, högst upp, saknar sten. Intrycket är ett ungefär 4 x 7 m stort
Fig. 7. Fosfatkarta över lämningarna E 32-33 (fig. 6) i Svartviken (>300 och >400 fosfatgrader).
87