Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Det är notabelt att i ingetdera tingsprotokollet är det märkbart att finnar är inblandade
i målen. Saken var tydligen ointressant, antingen därför att det var finnar som tvistade utan att
svenska ståndspersoner var inblandade, eller därför att saken var irrelevant för protokollskrivarna.
Folktillhörighet saknade betydelse till skillnad från i konflikten om torpen på
Väderbacken på 1660- och 70-talen. Före mitten av 1600-talet fanns inte ett tänkande i olika
grupper av människor på etnisk grund, som à priori tilldelade människor egenskaper på ett
sådant sätt, att det kunde vara en del i en argumentation, juridisk eller moralisk, att placera
människor i grupperna.
7.5. Det skogsfinska landskapet
På 1600-talet gick en väg, som mera lämpade sig för vandrare, ryttare och på vintern slädar än
för kärror, norrut från Lövåsens herrgård och silvergruvorna i Nyberget uppåt skogarna mot
fäbodarna och skogstorpen. Vägen gjorde en krok runt det innersta av Svartviken, och efter det
att den hade passerat bron över bäcken längst in i viken kom den helt snart till det ingärdade
området som också hette Svartviken. En vandrare gick här några minuter utefter den gärdsgård,
som avgränsade den öppna inmarken från skogen, innan vägen åter krökte norrut och
fortsatte mot ytterligare fäbodar och skogstorp.
Svartviken i södersluttningen ner mot viken var väl ganska lik alla andra bodland och
torp i skogen. Det var slåtterängar och små låga, grå timmerhus: hölador, stugor, fähus, härbren.
De två torpen hade väl lite större stugor, lador, fähus och härbren än fäbodarna, därtill
kanske torkhus, smedja och hässjor.
Om vandraren alls reflekterade över saken, skulle han ha sett att han gick förbi två
skogsfinska torp och inte två svenska skogstorp? Månne hördes ett eftertryckligt ”perkele”
nerifrån sjön eller ett sprödare sjungande ”karpalo on kaunis marja, aiveivai kaunis marja”
bortifrån något av fähusen, men skulle det gå att se att det var inflyttade finnar som bodde i
torpen? Ett och annat finge han nog att tänka över, men ingen 1600-talets protokoll- eller bokförare
präntade ner något, som hjälper oss att tänka på saken. Den geometriska kartans bild och
de korta notiserna i församlingskyrkornas och tingsrätternas böcker är likadana för skogstorpen
vid Svartviken som för de flesta andra torpen i Stora Skedvi och Husby. Det får vara tacksamt
nog att alls kunna läsa att där bodde finnar.
Vi får be vandraren vända om igen till Svartviksbron, gå ett stycke uppströms till
skvaltkvarnen och därifrån ta in på den väl upptrampade stigen mot Väderbacken. Stigen
skulle stryka förbi lågt liggande slogmyrar, där starren slogs med lie på sommaren, och förbi
höjddrag med unggran eller bjökskog, som var på väg att dölja svartbrända stubbar av gammelskog.
Uppifrån höjderna skulle koskällor höras och storskog synas några kilometer bort.
Väderbacken syntes på långt håll på andra sidan Gubbtjärnarna. Stigen gick genom en
grind i gärdsgården, förbi beteshagar med hästar, slåtterängar, någon korn- eller havreåker, och
159