Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

litteratur och litteraturuppgifter inom nätverket är beundransvärd. Frågan är emellertid om inte
den dominerande forskningens nära samhörighet med, för att inte säga integration i, en
folkrörelse leder till att också valet av forskningsproblem, metoder och data får en kompilerande
karaktär och styrs av att samma frågor på ett stereotypt sätt upprepas och besvaras
gång på gång inom samma ramar av begrepp och tolkningsidéer.
Den akademiskt institutionaliserade forskningen om skogsfinnarna är relativt liten, och
det är väl tveksamt om den borde vara så mycket större med tanke på hur många intressanta
historiska problem, som finns för det begränsade antalet akademiska historiker att fördjupa sig
i. Den akademiska forskningen är på väg att frigöra sig från stereotyperna och dekonstruera
den traditionella forskning, som bygger på och gång på gång återberättar arvet från ett litet
antal utpekade pionjärforskare och som klassiker utpekade verk (Gottlund 1984 (1931 [1817]);
Nordmann 1994 (1888); Lönborg 1903; Gothe 1942, 1943, 1945, 1948; Broberg 1988).
Behovet finns av att kasta av en och annan tvångströja.
Lennart Stenman har skisserat en schablonbild av den skogsfinska inflyttningen till
Skandinaviska halvön (1998:47-48):
Med stöd av ett nedsättningsbrev kom svedjefinnen till en öde trakt, där han på
moränmark valde ut en granskog på en sydsluttning. Där högg han sitt första svedjefall,
och i höjdläge började han uppföra sina byggnader.
När svedjefinnen anlände till platsen för det tänkta finntorpet, medförde han i
stort sett bara en yxa och i en läderpung några rågkorn - tuvråg.
I stället för att formulera egna ord kunde Lennart Stenman ha citerat Friedrich Rühs (1827),
som jag har gjort i förordet, eller några dussin andra böcker och artiklar.
Frågan är emellertid om inte existensen av schablonen också har blivit en myt. Det går
att finna både äldre och yngre texter, som vidareför ungefär den av Lennart Stenman formulerade
schablonen (Tigerstedt 1964:240-241; Paloposki 1980:29-33; Almegård 199315-16;
Norén 1994: 22-35, 170-181; Rideland 1998:76-78; Ahlberg 2000; Wedin 2000a:2), men det
går också att finna texter, som ingår i en diskussion om schablonens olika led, och som ställer
sig mer eller mindre kritiska till schablonbilden (Tarkiainen 1990:133-142; Bladh 1995:1-2,
83-90; NE 17:468; Wedin 1999:10-11; Myrdal 1999:226-227).
Det är svårt att inte se ett drag av romantisering i de flesta texterna om skogsfinnarna.
I den virtuella skogsfinnevärlden är detta synligt genom valet av bilder av granskogar, gråklädda
människor på svedjeland, näverkontar och svedjenävor och genom kringströdda kalevalacitat
(www.finnsam.org; www.finnkulturcentrum.com).
Kari Tarkiainen har lite svepande karaktäriserat den skogsfinska forskningen som byggande
på missuppfattningar på grund av bristande källkritik gentemot traditionskällor från 1800talet,
som kronologiskt lättvindig i bakåtprojiceringar av sena källor, och som fattig på uttryckligen
ställda frågor och formulerade problem (1995:135-136). Han har också pekat på
27