Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

dröja decennier tills en skattläggning ägde rum. Skattläggningen innebar samtidigt en stärkt
äganderätt till torpen för finnarna. Förutsättningen för en skattläggning var att innehavaren,
nybyggaren, hade stenröjt och plöjt tillräckligt mycket åker och hade uppfört erforderliga
byggnader för ett fungerande jordbruk. Det var det egna arbetet som var förutsättningen. Även
efter skattläggningen, som fastställdes på tinget, kunde det vara oklart om nybyggarna var att
betrakta som skattebönder, som i princip ägde sina torp och betalade skatt, eller som kronobönder,
som arrenderade torpen av kronan och betalade arrende. Den som inte hade betalat
skatt på tre år kunde fram till 1789 återigen förlora sitt torp.
Kronan utfärdade visarebrev eller vägvisare, senare kallade nedsättningsbrev eller
torpebrev, som angav att en eller flera personer hade erhållit rätten att anlägga ett torp. I början
av 1600-talet undertecknades breven av kungen personligen, såsom skedde när Gustav II
Adolf signerade väderbackenfinnarnas brev i Garpenberg 1613 (kap. 4.1). Finnarna satte värde
på dessa breven och behöll dem i generation efter generation. De blev med tiden oläsliga, och
avskrifter, av allt att döma också förfalskningar, gjordes. Egentligen saknade breven rättslig
betydelse. De handlade om rätten att bosätta sig på ett nybygge, inte om rätten att bo kvar på
torpet. Den rätten erhöll man efter skattläggningen, som byggde på det nedlagda arbetet.
Oklarheterna kring äganderätten till finntorpen ledde till konflikter mellan finnar och
bofasta bönder, och än oftare till konflikter med bruksägare, som var intresserade av den skog
som finnarna svedjade eller eljest ansågs ödsla med. Också finnarna på Väderbacken kom i
konflikt med Hinshyttans bruk. Det är en av förklaringarna till det relativt goda källäget för
kunskaper om väderbackenfinnarna, men också den ständigt malande svenska byråkratin strävade
efter, även utan att akuta konflikter förelåg, att hålla överblick över torp och människor
ute i skogarna. Den växande stormakten, den nyetablerade maktstaten, var intresserad av att
kartlägga och beskatta sina tillgångar. Det var ett sisyfosarbete, i vilket byråkraterna strävade
efter att ordna in finnarna i torp i sina listor och längder. Finntorp var ett begrepp i stormaktens
byråkrati även om inte i dess lagstiftning.
5.1. Byråkratisk ordning
I de föregående kapitlen har jag omväxlande och lite slarvigt skrivit om finska par, familjer
och hushåll utan att skilja dessa begrepp åt och utan att förklara dem. Kanske borde jag konsekvent
ha skrivit ”kärnfamiljer”, vilket är en kvinna, en man och deras barn. Det är så den
kyrkliga bokföringen av människorna i 1600-talsstaten var ordnad. Människorna klassificerades
som ogifta och gifta, och som föräldrar och barn. Det var viktigt vem som var gift med
vem, och vem som var föräldrar och barn till vem. Prästernas ordning bland människorna skapades
genom att ordna dem i kärnfamiljer. De som inte tillhörde någon kärnfamilj var ogifta,
änkor och andra som klassificerades i förhållande till det normala tillståndet att ingå i en kärnfamilj.
63