Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Skatteplikterna för torparna på Väderbacken står i 1667 års jordebok för Näsgårds län.
Fyra torpare, Mats Markusson, Lars Henriksson, Jöns Henriksson och Päder Månsson, hade
alla att ansvara för lika mycket:
Vindekörning 1 dag
Träkol 6 stigar
Dagsverken 6 dagar/år
Rovor 3 tunnor
Namnen på torparna ser överraskande ut. Peder Månsson var 1667 bortflyttad sedan länge, och
om de båda bröderna Henriksson är de två som är nämnda i nedsättningsbrevet, så torde skattelängden
ha varit bra inaktuell. Det fanns visserligen också en skara barnbarn Henriksson,
ibland vilka fanns en Johan och en Lars, men de ägde aldrig torp på Väderbacken.
Skattskrivarna på Näs kungsgård satte större pris på en välskriven än på en korrekt lista.
Skattens storlek och art var det viktiga, och den är säkerligen rätt angiven för rätt antal torp.
Skattelistan visar hur torparna på Väderbacken, både finnättlingarna och brukets arrendator,
var inordnade i Hinshyttans bruks ekonomi. De hade att vardera komma till bruket med
häst en dag om året och utan häst sex dagar. Därtill skulle de leverera träkol, som bruket aldrig
kunde få nog av, och rovor. Väderbacken var den enda byn inom långt avstånd som betalade
skatt i rovor. Torparna upplevde den saken som orättvis och processade om det också, dock
utan framgång. Ännu på 1720-talet betalade de rovskatt (J. Carlsson 1999:21):
för den trefnad och ymniga växt, som rofvor pläga hafva uti svedjefall, hvilken
utslagspersedel dem allt stadigt vidhängt
... som det berättades för tinget i Husby 1729 i samband med en helt annan process, där torpen
på Väderbacken var inblandade.
Utöver skatten gjorde emellertid torparna ytterligare dagsverken på bruket och utförde
transporter med häst och vagn eller släde. De levererade till och hämtade ut ur brukets
förrådsbodar. Frågan hur de första en eller två generationerna finnar såg på Hinshyttans bruk
kommer i tankarna.
Den vanliga uppfattningen är att skogsfinnarna sökte sig till öde granskogar, där de
kunde svedja, jaga och fiska ostörda. Efter hand fick också bruken upp ögonen för rikedomarna
i skogarna. Finnarna blev trängda, och med mer eller mindre lagliga metoder kom de att
underkastas brukens ordning. De blev träkols- och transportskyldiga brukstorpare efter att tidigare
ha varit sina egna (kap. 7.4). Det omvända förhållandet kan emellertid också prövas:
Skogsfinnarna bosatte sig nära bruk, därför att det gav dem goda möjligheter till extra förtjänster
som kolare, forkarlar och arbetsfolk.
131