Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

präglade av det än av vad torparna på Väderbacken tyckte och tänkte.
De knappa och ensidiga bevarade skrivna dokumenten från tiden runt 1670 antyder att
det var hos Bengt Persson och i den krets, där han rörde sig och kände sig hemma bland köpmän
och folk i rättsväsendet, som det i konfliktsituationer aktualiserades att benämna en motpart
”finnar”. Etnicitet hänger samman med samhandling, i detta fallet motsättning.
Under senare delen av 1600-talet, under 1700-talet och i synnerhet under 1800-talet
blev det väsentligt att människor tillhörde olika grupper, som benämndes med etniska,
nationella eller språkliga etiketter. Dessa etiketterna kunde i sig ange vad man kunde förvänta
sig att människorna i fråga skulle ha för egenskaper (P. Jonsson 1989:96):
Det skadeliga nationalfolket finnarne, som på skogarna in i bergslagen en outsäglig
skada igenom svedjande och bålande göra, [...] och därför E:s Maj:ts bergslag ej
kan utvidgas, som mången ärlig svensk gärna ville [...].
Detta var en bruksägare i Värmland till Bergskollegiet i en klagoskrift 1684. Ett århundrade
senare var språkbruket rättframt som i en annan värmländsk bruksägares inlaga till riksdagen
1760, som handlar om bristen på arbetskraft till hans bruk (P. Jonsson 1989:96):
som ej kan ske av några få ovana, ovilliga och lata finnar, som hitills med sitt
fördärvliga svedjande och skogseldar så tillpyntat skogen [...]
Assessorn på Säfsnäs bruk mottog 1785 följande tämligen lika åsikter från kollegor på
Fredriksbergs och Gravendals bruk, alla i Dalarna. Finnarna beskrivs i ett brev som (P. Jonsson
1989:96):
ett hårt, ogent och trätosamt släkte, som heldre vilja ligga på ugnen och latas i sina
kojor, än arbeta och förtjäna sitt uppehälle, som ock bliver rätta orsaken till deras
fattigdom.
I slutet av 1700-talet växte de begrepp och det språkbruk fram, som förklarade folks egenskaper
som för det aktuella folket medfödda och naturliga. Folk hade en folksjäl, som kunde
gripas genom folkvisor, folksagor och andra folkliga traditioner. I sin femårsberättelse visade
landshövdingen i Värmland 1822 att han hade följt med i sin tids samhälls- och kulturdebatt.
Det kan observeras att det var vid den tiden som Carl Axel Gottlund skrev sina dagböcker från
vandringarna i finnmarkerna. Landshövdingen rapporterade till vederbörande i Stockholm om
det olönsamma jordbruket, som bedrevs av finnarna (P. Jonsson 1989:97):
Men felet ligger i Finnens naturliga lynne och obenägenhet att antaga vad som
avviker från förfädrens bruk [...].
156