Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

lorna, integrerade svenskar. Saken kompliceras emellertid av två tendenser under andra halvan
av århundradet. Dels ledde konflikten med Hinshyttans bruk till att finnarna blev kategoriserade
som en avgränsad grupp, dels växte en allmänt annorlunda syn på förhållandet mellan
finnar och svenskar fram. Det är rimligt att de båda tendenserna hängde samman.
Intressekonflikten vid Hinshyttans bruk var bara en av många liknande kring svedjande, kolning
och bruks- eller äganderätt, där skogsfinnar kom under ögonen på ståndspersoner och
myndigheter.
I 1600-talets götiska och bibliska historieskrivning kring det svenska riket och folket
(Jensen 1999) hade finnarna ingen given plats. Deras härstamning från Noak och hans sönner
var en annan. De var ett annat folk med andra egenskaper.
Den tidigmoderna maktstatens överhet strävade efter att ordna folk översiktligt och
hanterligt genom kyrkobokföring, lantmäteri och skattlistor. Syftet var att kräva in skatt och
skriva ut soldater för en kostsam hov-, adels- och krigspolitik. Den ideologiska motiveringen
gavs genom att alla tillhörde och hade närvaroplikt i den ortodoxa lutherska statskyrkan.
Skogsfinnarna, som bodde lite avlägset och inte alltid kunde läsa de lutherska förklaringarna
och hustavlan, var svåra att passa in i mönstet, speciellt om de motsatte sig inordnandet i
beskattningsbara jordbruk och brukens ekonomi med behov av arbetskraft och träkol.
Det låg nära till hands att uppfatta skogstorpare som tredskades som lata och odugliga,
när de inte begrep att de med sitt arbete skulle berika bruken, kronan, adeln och riket. Om det
därtill var allmänt bekant att de var finnar, i det att de var barn och barnbarn till inflyttade
skogsfinnar, så var saken lättbegriplig utifrån den götiska världsuppfattningen och historieskrivningen.
Andra folk än svenskarna var lata och odugliga sedan Noaks och den babyloniska
förbistringens dagar.
Under 1700-talet blev det tydligt att den svenska kungamakten inte längre kunde vidmakthålla
fred och säkerhet i den östra rikshalvan. I officers- och ämbetsmannakretsar växte
ett medvetande fram om att Finland inte självklart och nödvändigtvis var en del av det svenska
kungariket. Den ryska kejsarmakten ansåg samma sak efter 1809 års krig, och på Carl Axel
Gottlunds tid fanns sålunda ett storfurstendöme Finland med den ryske tzaren i Sankt
Petersburg som storfurste. Den politiska och organisatoriska grunden var lagd för att tänka
Finland och finskt.
De tyska romantiker och filosofer, som var föredömena för tänkande, diskuterande och
åsiktbildande vid de central- och nordeuropeiska universiteten och i andra intellektuella kretsar,
skapade årtiondena runt 1800 begreppen ”folk” och ”folksjäl”. Detta hade visserligen ursprungligen
mest med napoleonkrigen och det tyska att göra, men tanken mottogs entusiastiskt på
många håll. Det tidiga 1800-talets liberalism motiverade folkens rätt till egna språk, egen kultur
och framför allt egna nationer med tanken på folk som av blodsband och den gemensamma historien
givna enheter (T. Jansson 1990; A.W. Johansson 1992). I den andan letade Carl Axel
Gottlund efter den finska nationens förlorade får i de svenska finnmarkerna och efter spår efter
delar av den i Finland förlorade ursprungliga folksjälen, manifesterad i visor, ramsor och talesätt.
165