Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Hällefors finnmark var mer eller mindre tvåspråkig redan tidigt på 1600-talet enligt Per
Jonsson (1991:9). Decennierna runt 1700 antecknades det emellanåt som anmärkningsvärt att
någon finne inte själv kunde föra sin talan på svenska. Efter ungefär 1720 synes så inte längre
ha varit fallet, och omkring 1750 kunde de flesta klara husförhörens skärseld på svenska. Hur
länge finska var vardagsspråket hemma är däremot oklart (P. Jonsson 1991:10).
Nils Almegård bygger sin framställning på svärdsjöprästernas kortfattade noteringar
om finnarnas språk- och läskunnighet i kyrkböckerna. Närvarotvånget i kyrkan och tvånget att
kunna innantill eller utantill läsa de centrala lutherska texterna gällde också finnarna.
Kyrkoherden Olaus Schult sammanfattade kraven för svartnäsfinnarnas del omkring 1650 som
två av punkterna i ett åttapunktsprogram med målet att bringa litet luthersk-ortodox och
byråkratisk reda i finnmarken (Gothe 1943:141):
5.) Så många som willia gå till H. Nattwardh, skola först lära åtminstonne sine 5
Christendoms stycker enfaldeligen, och sedan lära så myckit Swenska, at the kunna
förstå hwadh som predijkas, och hwad af them i sådana motto fordrass. NB. alias ad
absolutionem non admitterendi.
6.) Till nestkommande Skrifftresa, will Gudh, skola the kunna alle sine Catechismj
partes simpliciter. NB Hwar löse finne skal hielpe til penningar at kiöpa wijn til
Herrans Nattward.
Det är i det perspektivet, som svärdsjöprästernas noteringar om kunskaperna i svenska skall
förstås. Finnarna var ännu i början av 1700-talet dåligt bevandrade i konsten att läsa i de
svenska kyrkliga böckerna, och inte heller kunde de utantill rabbla upp Lilla Katekesen och
Luthers förklaringar. Det skulle man kunna enligt 1686 års kyrkolag. Husförhören avsåg såväl
att kontrollera församlingsbornas kristliga kunskaper som att ordna in dem i kyrkans, och
därmed statens, folkbokföring (P. Jonsson 1989:180-181).
Däremot ger Nils Almegårds (1993) framställning av förhållandet mellan finnar och
svenskar i det vardagliga umgänget i Svärdsjö en bild av att finnarna mycket väl kunde
hjälpligt tala svenska. De besökte tämligen regelbundet kyrkbyn och bodde då ständigt i
svenska gårdar i kyrkbygden. Självfallet kunde de föra ett hjälpligt samtal med sina värdar,
som ofta är förtecknade i kyrkböckerna som faddrar åt de finska dopbarnen. Finnarna klarade
sig nere i bygden på svärdsjödialekt, men om de begrep prästernas sörmländska, småländska
eller uppsalasvenska är en annan sak.
De första böckerna, en ABC-bok och nya testamentet, trycktes på finska i Stockholm
på 1540-talet. Under resten av 1500-talet trycktes därtill några katekeser, bönböcker och en
psalmbok. Bibeln i dess helhet trycktes 1642 i Åbo (Forsgren 1990:15-16, 20). Huruvida några
av dessa uppbyggelseböckerna hamnade i finntorpen i de mellansvenska skogarna är okänt.
Den första boken på samiska trycktes för övrigt inte förrän 1619 (Forsgren 1988:6-7). Den lär
ha varit obegriplig för samer, även om de var läskunniga (Forsgren 1990:16).
51