Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

(1997) förenklade uppenbarligen en i tid och rum varierad veklighet (cf. Bladh 1995:106).
Förekomsten av utvidgade familjer, eller storfamiljer, i Finland kan uppenbarligen bara med
tvekan användas som förebild för förståelsen av de finska familjernas sammansättning i
Sverige.
Gabriel Bladh har för norra Värmland på 1650- och 60-talen betonat just variationen i
hushållens sammansättning, både mellan hushåll och inom ett och samma hushåll över tid
(1995:106-108). Han betonar i synnerhet in- och utflyttningen ur hushållen av personer och
familjer, som var eller inte var släkt med de andra hushållsmedlemmarna, under den första
tiden av nybyggnaden av torpen i skogen. Eva Svensson har framhållit detta skogsfinska
hushållsmönster, eller möjligen snarare bristen på normerat mönster, som karaktäristiskt för
hushåll utanför det etablerade, öppna jordbrukslandskapet, i utmarken (Svensson 1998a).
Riktiga kärnfamiljer bodde på gårdar eller torp. På 1700-talet lade sockenprästerna upp
böcker, där sidorna var ordnade efter gårdarna i byarna. Gärna skrevs ett gårdsnamn överst på
sidan. Riktigt så välorganiserad var inte bokföringen på 1600-talet, men idealet att människor
skulle bo på gårdar och torp, för vilka det betalades skatt, var väletablerat.
För den lokalhistoriska forskningen har kyrkoböckernas världsbild blivit en tvångströja.
Gårdar och kärnfamiljer är helt otillräckliga begrepp för att fånga variationen och
dynamiken i byarna. Människor bildade många olika slags hushåll, och människor flyttade ut
och in. Några gårdar ärvdes inom släkter i många generationer. Andra gårdar såldes och köptes
på ett reglerat sätt. Nya gårdar kunde avstyckas och nybyggas, och då kunde prästerna börja
på en ny blank sida i sina böcker. Många människor bodde emellertid inhyrda i gårdarna, långvarigt
eller tillfälligt. Andra byggde och rev stugor, medan prästen efter bästa förmåga rev sig
i håret och improviserade allehanda bokföring. De flesta gifte sig, men många bodde ihopa
ändå eller fick barn utan att bo ihopa. Verkligheten i byarna var inte anarki, men den liknade
mera kaos än prästernas ordnade ideal (Welinder 1992b:52-58). Lokalhistorisk forskning har
en tendens att återge idealet. Det gäller också huvudverken om gårdar i Stora Skedvi och
Husby, som jag i många kapitel av den här boken har haft stor glädje av (Olofsson 1982, 1993).
De världsliga byråkraterna skulle inte bara hålla reda på gårdar och människor. De
skulle också hålla reda på vad olika människor skulle betala i skatt och vilka som skulle skrivas
ut till soldater. Det var i och för sig enklare än att hålla reda på alla människor, eller åtminstone
de flesta, vilket var prästernas uppgift, men de hade å andra sidan att upprätta listor, som
inga mer än de själva och deras överordnade var förtjusta i. Frivilliga medhjälpare torde inte
ha varit talrika. En enkel lösning, som många skrivare tillämpade, var att skriva av de gamla
listorna. Det föll sig enkelt för skrivare, som satt i Stockholm eller i residensstäderna, men
också för skrivare ute i socknarna, som hade bråttom, och vars överordnade högljutt krävde
prydligt renskrivna listor med det snaraste. Resultatet blev, att listorna upptog avdöda och bortflyttade
personer, och frånflyttade och nedlagda gårdar. Det blev väl bekymmer för dem som
faktiskt skulle verkställa överhetens påbud ute i byarna, och det är det förvisso för dagens
forskare som skall rekonstruera mönster av människor och gårdar på 1600-talet.
65