Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

sig i de högsta kretsarna, och han besitter en självsäkerhet som inte mildras av sinne för humor.
Han tror till exempel att Na San har varit till nytta. Kanske därför att det är han som för befälet
efter general Gilles avresa, Gilles som var hela företagets själ? Eller kanske för att han inte vill
tro att han bara har varit en bifigur?
9
Han ägnar Navarre stor uppmärksamhet och ledsagar honom på inspektionen genom det befästa
lägret med en viss respektfull stelhet. Instinktivt känner Navarre att han har en bundsförvant i
Berteil. Han imponerar inte på samma sätt som Cogny hos vilken man har en alltför stark känsla
av latent snarstuckenhet. Enligt Berteils åsikt är Cogny för övrigt ingen profet. I sinom tid
kommer Navarre att minnas Berteil och göra honom till chef för sektion I, med uppgift att samordna
underrättelse- och operationsavdelningarnas arbete. Och det dröjer inte länge förrän Berteil
blir den mest fruktade officeren i den nye överbefälhavarens närmaste omgivning. Så fast
besluten Navarre än är att göra slut på Na San, kan han inte låta bli att ta intryck av det befästa
lägret där Giaps bataljoner har bitit i gräset, och av den styrka, sundhet och allvar som tycks vara
rådande där.
25 maj 1953
Personerna i dramat beger sig långsamt till sina platser bakom den ridå som döljer dem. Rykten
börjar redan löpa om Navarre som man iakttar med kritiska och på ett obestämt sätt oroliga
blickar. Det berättas man och man emellan att han har förvånat sig över att det myllrar av
vietminhkrigare i deltat, som dock är så starkt besatt av expeditionskåren. Det berättas också att
han vid en utdelning av dekorationer har fäst dem på högra sidan av mottagarnas bröst. Vid en
sammankomst av officerare inledde han sitt anförande med följande ord: ”Mina herrar, för att
vinna detta krig ...”, men när han sedan uppfattade ett leende, avbröt han sig och bad om en
förklaring som avgavs under största förvirring. Att vinna detta krig tänker ingen på här, och så
löd inte heller de instruktioner som Navarre fick i Paris. Att dra sig ur det med minsta möjliga
förluster tycks enligt allas åsikt vara den formel som bäst anpassar sig till den rådande
situationen.
Alltsedan hotet om ett nederlag dök upp vid horisonten har de stora gruvbolagen, cementfabrikerna,
väverierna och heveaodlingarna flyttat sina tillgångar och reserver till andra delar av
världen. Det som fortfarande finns kvar av fransk egendom i de förbundna staterna motsvarar inte
ens kostnaderna för ett års krig, eller sexhundra miljarder och etthundra unga officerare. Vart
tredje år offrar man en årskurs i SaintCyr på västerlandets försvar. Sedan kriget i Indokina bröt ut
har det i stupade kostat oss 3 generaler, 8 överstar, 18 överstelöjtnanter, 6g majorer, 341
kaptener, 1 140 löjtnanter och underlöjtnanter, 2 683 underofficerare och 6 008 franska soldater.
Dessutom 12 019 främlingslegionärer och afrikaner samt 14 093 infödda. Dessa siffror upptar
inte de försvunna som uppgår till mer än 20 000, inte heller de sårade, drygt 100 000. Amerika
ger visserligen sina dollar, men de är priset för det blod som Frankrike spiller.
I vilket korståg? De Lattre var den förste som lanserade detta begrepp. Amerika som kämpar för
sitt liv mot Sovjetryssland har givetvis intresse av att sätta tro till det. Men om det verkligen
stämde överens med verkligheten, varför reste sig inte då en ny Peter eremiten i hemlandet för att
predika vid offentliga sammankomster och kalla folket till vapen? Varför fanns det så få unga
män som tog värvning för att tjänstgöra i Fjärran östern, och varför föredrog nationen att betala
legosoldater i stället för att ge sina egna söner? I stället skeppas båtlast efter båtlast av dessa
legosoldater ut för att försvara en sak som Frankrike inte själv tror på. De enda fransmän som har
mod att omfatta den gör det för att det är deras yrke eller för att de har smak för kriget. De eggas
av att de är så få till antalet, nationens ljumma inställning är en sporre för deras iver, fallskärmsregementena
blir plantskolor för modet, försakelsen och de frivilliga uppoffringarna. ”Minns, att