Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

80
Cogny framhåller alltså som sin bestämda åsikt att de trettontusen-femhundra männen i Dien
Bien Phu inte får utsättas för ohjälplig förintelse under ett utbrytningsförsök och att det befästa
lägret måste bibehållas till varje pris. För att lugna Navarre tillfogar han att ingen i Dien Bien Phu
har fått nys om den verkliga avsikten med operationen. Men vem skulle väl dra felaktiga slutsatser
när han hör täcknamnet? Xenofon är författaren till Anabasis, och Anabasis är de
tiotusendes återtåg.
Med tanke på det väntade anfallet ger Navarre en ny hemlig instruktion i vilken han tar två olika
hypoteser i betraktande. Antingen kommer fienden att kasta sig över det befästa lägret med alla
disponibla styrkor, eller också nöjer han sig med att neutralisera garnisonen och dirigerar en del
av sina trupper åt annat håll. I det senare fallet räknar Navarre med att Vietminh för
framryckningen mot Laos endast kan räkna med ett tiotal bataljoner, eftersom alla de övriga
skulle bindas av det energiska försvaret i det befästa lägret och hänsynslösa utfall skulle förinta
såväl anfallstrupper som batterier. Han går till och med så långt att han, förutsatt att
styrkeförhållandena medger det, talar om ett anfall mot basen Tuan Giao.
Här kan man konstatera en milsvid skillnad mellan de båda generalernas uppfattning om de
kommande striderna. Navarre och hans medarbetare fortsätter att rita pilar på
generalstabskartorna i ett skede då man redan har sett att spaningsavdelningarna har all möda i
världen att överskrida det befästa lägrets utkanter. Förslaget att anfalla landbasen Tuan Giao
närmar sig rena vanvettet, och att föreställa sig att Langlais bataljoner kan ta sig upp på krönen
för att förinta de fientliga artilleribatterierna visar att man antingen aldrig har låtit Langlais redogöra
för de svårigheter som han möter eller också att man betraktar Langlais som oduglig. Och i
så fall måste Langlais givetvis ersättas med någon annan.
Cogny å sin sida har tagit såväl fienden som terrängen i betraktande. Den instruktion som han i
sin tur ger överste de Castries och som han sedan kommer att betrakta som ett slags Magna
Charta för försvaret invecklar sig inte i fantasier, han hade föregående dag återvänt från Dien
Bien Phu. Han räknar upp de till buds stående resurserna, definierar det befästa lägrets uppgift,
ger en antydan om att framgången inte kan betraktas som absolut säker och slår fast att förlorad
terräng måste återtas. Men man får det intrycket att han på förhand betraktar Béatrice och
Gabrielle som förlorade eftersom de inte finns upptagna i förteckningen över de stödjepunkter
som till varje pris måste hållas. Hur kan han i så fall ens inbilla sig att han skall utgå som segrare
om landningsbanan blir oanvändbar? Med hjälp av sitt artilleri. Inte ett ögonblick kan artilleristen
Cogny tänka sig att vietminhbatterierna förmår hålla ut under elden från överste Piroths kanoner.
Cogny är av samma åsikt som alla expeditionskårens artillerister: Giap kan inte låta artilleriet gå i
ställning bakom krönen, därtill är projektilbanorna för flacka och skottvidderna otillräckliga. Inte
heller kan de gå i ställning i framsluttningarna, där skulle de bli upptäckta och förintade så snart
de öppnar eld. Castries å sin sida tilltror inte ett ögonblick det fientliga infanteriet förmågan att
rycka fram genom granatelden och bita sig fast i de erövrade ställningarna.
Den dagen får man också veta att ett regemente från ”järnfördelningen”, den 304., vars avmarsch
redan tidigare har blivit inrapporterad, nu har nått fram till Dien Bien Phu. Det är 57. regementet
vars stabschef Nguyen Hien marscherar med ett granatsplitter nära hjärtat.
De tre bataljonerna i detta regemente har genomgått ett rent helvete på sin fyrahundrafemtio
kilometers marsch längs de dåliga vägarna från Yen Bay till Dien Bien Phu. Dag och natt ekade
ropen: ”Flygplan! ...” och kolonnerna kastade sig in i snårskogen för att inte bli upptäckta av
flygspaningen. Männen åt bäst de kunde, och oftast bestod måltiden av lite kallt ris från
föregående dag som de hade knådat till en kula och vecklat in i ett palmblad. Eld fick endast
göras upp på rastplatserna i rökfria ugnar, och efter några timmars marsch vägde vapnen och