Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

116
sårade. För vad och för vem? Det är en fråga som man inte ställer öppet. I sin dagordning har
Giap inte sagt ett ord om döden, som dock väntar många av dem som nu bereder sig att gå mot
det befästa lägrets artillerield, flygplan och automatvapen, det är någonting som faller sig helt
naturligt. I den nationella folkarmén har varje man gått med på att offra sig för farbror Ho och
fosterlandet. ”Tusen års liv för farbror Ho! ...” Och de, de är sandkornen på stranden, löven på
träden, jordhögarna på risfälten, obetydliga delar av denna nation som håller på att ta form och
som behöver deras ben för att bygga upp sitt öde. De har ingenting emot att dö och att förmultna
till gödsel för kommande skördar som inte längre tillhör ett litet fåtal mandariner utan hela folket.
Hela Nam Dinh – Thai Binhområdet, till exempel, ligger i händerna på tretton storgodsägare.
Tusen års liv åt farbror Ho, befriaren!
I Saigon tiger Navarre, utan tvivel för att han inte fattar att det är i Dien Bien Phu som Indokinas
öde avgörs och därför att han tror att han redan har sagt allt i de brev som man utan att känna sig
övertygad läser i Caravelle. En betydligt större uppskattning röner de skämtteckningar som är
avsedda att ge soldaterna tillfälle att vila sina hjärnor.
Under nattens lopp lyckas en commandotrupp smyga sig in på flygfältet i Dien Bien Phu där den
spränger några kraftiga laddningar under järngallren på landningsbanan och sprider ut flygblad i
de närmaste omgivningarna. Den franska och tyska texten på ett av dem lyder: ”Dien Bien Phu
blir er grav.” På ett annat visar en grov karikatyrteckning Navarres hand som tvingar fram
expeditionskårens soldater mot utsträckta bajonettspetsar.
4. Matchen
Vad saken än gäller, någonting angenämt eller ohyggligt, ju mera oväntad den är, desto större
glädje eller skräck orsakar den. Och det ser man aldrig tydligare än i ett krig där varje överraskning
drabbar till och med de starkaste med skräck.
XENOFON
Det finns de som säger att en guvernör aldrig får äventyra sin person och som hävdar att allt är
förlorat om han dör. Jag medger gärna att han inte får utsätta sig för alla faror och alla törnar som
vilken simpel kapten som helst, men eftersom det är fråga om att förlora eller inte förlora allt, vad
skulle det bli av er, ni guvernörer och konungens tromän, och vilka tvister skulle inte uppstå om
er ära och ert rykte? Tror ni att ni skulle klara er med att säga: ”Jag ville inte äventyra mig ut i
striden av fruktan för att förlora allt om jag förlorade livet, eller jag ville inte ta risken att undsätta
ett fort eller ett citadell, ty min uppgift är ju att försvara staden”? Det skulle inte rädda er.
Förlusten av ett fort har så stor betydelse att fienden redan har en fot på er strupe. Det är bättre att
gå i döden eller att återerövra det förlorade, som jag gjorde sedan jag hade stängt porten efter mig
för att beröva oss varje möjlighet till reträtt, i mitt fasta beslut att antingen dö eller kasta fienden
tillbaka. Ty om jag lämnade dem där de var, så var det jag som var förlorad ...
Jag vill ge er ett råd, och det är att när ni befinner er i ett trängt läge, skall ni inte stänga in er i ert
arbetsrum utan i stället visa er för kaptenerna och soldaterna, för att inte tala om folket, med
förtröstansfull min. Er blotta närvaro fördubblar deras mod.
MONTLUCS MEMOARER, III boken
Den 13 mars 1954
Redan i gryningen återupptar det fientliga artilleriet sina störningsskjutningar. Trots den rökridå