Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

54
eller starkare spaningsorgan och raider med större styrkor kan förinta fiendens tunga vapen vid en
tidpunkt då jaktplanen redan utför låganf all i själva kittel-dalen. Han tror kanske, i likhet med
alla andra, att fienden aldrig kommer att förfoga över tunga vapen, och att det, om han genom ett
under kan föra fram sådana, blir en enkel sak för vårt artilleri att skjuta dem sönder och samman.
Cogny upprepar så ofta för honom att han är den käcke kavalleristen som galopperar upp mot
krönen på en häst med eldsprutande näsborrar att han inte vågar betvivla att det faktiskt förhåller
sig så.
Men det dröjer inte många dagar förrän de bestickande planerna på ett rörligt krig i den
mångomtalade triangeln störtar samman. I och med evakueringen av Lai Chau är det otänkbart att
våga sig ens tio kilometer österut. Ingen tror längre på den offensiva krigföringen. Men det gör
ingenting. Man försöker göra sig sken av att tro på den med den baktanken att det kanske finns
någon galning som kan lyckas med dessa rekognoseringsföretag med stora styrkor och dessa
raider som planeras som om man hade bergstrupper till sitt förfogande, dessa offensiva företag
som aldrig kommer längre än till de planer som knackas ner på skrivmaskinerna. Ingen vill
erkänna att Dien Bien Phu redan har reducerats till ett Na San i jättelik skala, och att partisanerna
som får till uppgift att störa fienden med aktiv krigföring kommer att gå samma öde till mötes
som sina kolleger i Lai Chau: kolonner som råkar i bakhåll på vägarna, lemlästade lik,
klövjehästar med uppsprättade magar ...
Gilles gläder sig åt att han har klarat sig ur detta getingbo och överlämnat befälet åt Castries.
Avskedet var inte särskilt rörande, och Gilles vet att han snart kommer att återfinna sina
fallskärmsbataljoner som sedan de lyckligen genomfört operation ”Castor” kommer att avlösas
den ena efter den andra för att återigen tillföras den allmänna reserven. Han får det intrycket att
Castries med förtröstan ser mot framtiden, men anser sig dock berättigad att ge honom ett råd på
vägen: ”Akta dig”, säger han. ”Om du förlorar en endaste tumsbredd mark, är det ute med dig ...”
Den 10 december 1953
Den dagen inrättas motståndsområdet Béatrice.
När man far från Hanoi landvägen till Dien Bien Phu, passerar man det som finns kvar av
Béatrice och fortsätter parallellt med den slingrande Nam Youmfloden till Dien Bien Phu. Det
var den vägen som jag kom till platsen den 19 november 1962. Jag kände terrängen utan och
innan efter att ha studerat den på kartor och flygfotografier, men ändå var det på något vis en
överraskning för mig att jag befann mig i Dien Bien Phu, trots att jag på rätt långt håll hade känt
igen bergstopparnas profil fast jag aldrig hade befunnit mig på en plats varifrån jag hade utsikt
över hela kitteldalen. Vägen sluttar nämligen flackt mellan kullarna, och man får en uppfattning
om det grandiosa landskapet först när man befinner sig nere i dalen.
När man befinner sig uppe på kullen Béatrice där ett anspråkslöst minnesmärke är uppfört och
tittar mot nordost har man utsikt över de skogklädda sluttningarna och risodlingarna som omger
den lilla byn Him Lam. I öster kan däremot angriparen i skydd av de högre och mäktigare
kullarna på andra sidan vägen närma sig utan större svårigheter.
Béatrice förefaller alltså att vara en stark ställning, under förutsättning att den får eldstöd från
andra närbelägna kullar. Men isolerad som den var, och belägen på så långt avstånd från det
centrala motståndsområdet, var den på nåd och onåd utlämnad åt en fiende som till varje pris
hade beslutat att erövra den. För att tro att Béatrice under en längre tid förmår spärra vägen för
beslutsamma stormtrupper, måste man låta sig invaggas i säkerhet av några gamla legender:
fransmännens överlägsna intelligens, den blinda tron på eldens överlägsenhet och
främlingslegionens oövervinnelighet. Den franska intelligensen saknar värde om den inte