Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

161
som lade sina ägg i såren och gav upphov till otaliga larver utgjorde det svåraste problemet.
Professor Tung började experimentera med alla farmaceutiska produkter som han hade till sin
disposition utom eter som inte ansågs lämpligt.
Å andra sidan måste de lätt sårade snabbt försättas i sådant skick att de kunde skickas tillbaka till
striden, deras sår måste växa ihop och ärras, även om det bara var provisoriskt. Och slutligen var
skall- och hjärnskadorna såväl talrika som allvarliga till följd av ställningskrigets speciella
förhållanden och bristen på stålhjälmar. Professor Tung opererade dem själv. Han hade lärt sig att
avlägsna främmande kroppar med hjälp av sugning eller inandning och sedan sluta till kraniet
igen, och på åtta dagar hade han utbildat några unga kirurger. I brist på elektriska koagulatorer
slöt han till blodkärlen med en glödgad platinatråd. Det fanns emellertid ett gissel mot vilket alla
stod maktlösa: vindarna som blåste från Laos. De torkade ut struparna så grundligt att det gav
upphov till näsblödningar och ett olidligt tryck på bröstet och hjärtat.
Den dagen hade professor Tung från de tidigaste morgontimmarna stått lutad mot operationsbordet
med en mask av förbandsgas för ansiktet och pannan drypande av svett. Han försökte
andas lugnt och låta bli att reagera för flugornas sting och fästingarna som bet sig fast i hans
fotleder. Åskvädret hade börjat på nytt vid middagstiden och dränkte bergen i regnskyar som
skyddade flygplanen. Liksom under natten hade man ibland svårt att skilja åskknallarna från
kanondundret. Professor Tung var fåordig, och när han blev otålig övergick han ofta automatiskt
till franska. Alltsedan han hade slutit sig till upprorsrörelsen hade han arbetat på att skapa en
användbar vietnamesisk kirurgisk vokabulär, men de utländska orden som spontant vällde över
hans läppar kom honom inte att känna sig förödmjukad. Han ville besegra Frankrike också på
detta område sedan en militär expeditionskår hade ersatt professorerna och den franska kulturen
som fortfarande hade många beundrare bland vietnameserna. Liksom sin vän Giap hade Tung i
gott minne läxorna från den franska revolutionen som inte upphörde att så frihetens virus i alla
delar av världen, och det hände ofta att de kände sig vara denna revolutions söner i långt högre
grad än generalerna i den franska armén och de höga representanterna för den franska regeringen.
Den 10 april 1954
Korpral Antoine Hoinant, en belgisk främlingslegionär, hade hoppat tillsammans med I.
kompaniet av 2. Bep som under major Lisenfelds befäl hade lösgjorts från ”Atlante” och skickats
till Dien Bien Phu. Han befinner sig nu i Claudine tillsammans med legionärerna från 13. halvbrigaden,
och själv tycker han att han har haft tur, många av kamraterna har ramlat i floden, i
taggtrådshindren eller på artilleripjäser. Av sitt första nattliga hopp kunde han inte njuta,
spårljusen inramade flygplanet på alla sidor, och när dörren till Dakotan öppnades, sade hans
plutonchef, löjtnant Pétré: ”De skjuter ju rätt mot käften på oss ...” Hans kompani som nästan
uteslutande består av vietnameser samlades och grupperade sig efter bästa förmåga, och har nu
gått i ställning på 8. stormbataljonens avsnitt längs floden i stödjepunkten Epervier. Korpral
Hoinant är en lugn 28-åring med förnuftiga åsikter, och det första som han fäster sig vid är den
fullständiga bristen på fältarbeten i denna ställning. ”Gravarna var grävda bara till knähöjd”, berättade
han när jag intervjuade honom. ”Det fanns inga skyddsrum, inga täckta värn, ingenting.”
Sedan två dagar har Bigeard satt i gång en omfattande aktion för att bluffa vietminhtrupperna. I
radion rör man sig med namnen på ett stort antal icke existerande förband som förvillar den
fientliga avlyssningen, och man talar om bataljoner när man menar kompanier som är reducerade
till en bråkdel av sin ursprungliga styrka.
Strax före gryningen väntar männen i 6. koloniala fallskärmsbataljonens fyra kompanier med
klappande hjärtan på att den minutiöst planerade artilleriförberedelsen med tjugo 105-or och tolv