Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

Pouget reser sig mödosamt. För honom innebär detta slutet. Han står där med bar överkropp,
obeväpnad, utan gradbeteckningar, skäggig och blek. Man hjälper honom att gå. Han har
fortfarande radion hängande i en rem över axeln.
Vän, hör du de dova ropen
Från det fjättrade landet?
190
Han har inte längre krafter att gnola den melodi som vietminhradion sände hela natten på
fransmännens våglängder. Han är besegrad, men han ger inte tappt. Dignande av smärta och de
förödmjukelser som väntar honom och som redan är hans följeslagare, vet han att han kommer att
finna den stora förklaringen och frälsningen.
Plötsligt återupptas kanonaden i öster och nya granater regnar ner. Långa, låga visslingar
överröstar stridslarmet. Hoppet blandar sig plötsligt med bestörtningen. Kapten Capeyron,
sergeant Sammarco, korpral Hoinant och många andra, som till sin förvåning ser dessa granater
falla mellan ställningarna, vänder sig mot väster. ”Det är Crèvecœur!” ropar många röster. Deras
ansikten återspeglar en glädje som de ännu inte vågar ge fritt lopp, men som snart bryter ut,
förvandlas till en störtflod som drar allt med sig. Ja, det måste vara Crèvecœurs kolonn, radiosignalisterna
har ju redan i flera dagar försäkrat att de har kontakt med den, att den närmar sig,
och nu uppenbarar den sig från bergen och väller ner i dalen, det måste vara så! Männen vet inte
om de skall vråla eller gråta av glädje. De klättrar redan upp ur sina gropar när avståndet plötsligt
korrigeras och granaterna faller över stabsplatserna och krossar de godtrogna som står färdiga att
rusa sina räddare till mötes. De väntade på Crèvecœur, men det var stalinorglar!
Tre män med kläderna nersmutsade av lera, stirrande blick och svarta i ansiktet av skägg och
krutrök släpar sig stapplande fram och kastar sig till marken. Bigeard lutar sig över en av dem
och tar hans hand. Gråter han? Det har ingen betydelse nu längre när alla gränser är överskridna,
när prövningens väldighet drabbar alla som upplever den med yrsel, när orden endast kan vara
avsedda för dem som på avstånd följer med Dien Bien Phus dödskamp. Bigeard som aldrig låter
undslippa sig ett rop av medlidande säger helt enkelt:
”Min stackars Le Page”, och han upprepar det ännu en gång.
Han begråter ett helt ridderskap som förgäves har gått i döden därför att en general med berått
mod har låtit sin armé gå i fiendens fälla, för att han, liksom den ädle fursten Guy de Lusignan en
gång, gav efter för de skrytsamma uppmaningarna från dem som uppmanade honom att kasta sig
i varggapet. Hur många bland dem som kommer att nämnas bland de stupade och fångna hör inte
till blomman av denna
armé som så många gånger under århundradenas lopp har offrats, ömsom för stora mål, ömsom
för vansinniga inbillningsfoster. Bigeard börjar redan misstänka att den enda följden av den
katastrof som nu håller på att fullbordas blir en korsfästelse, och att många före detta överkommissarier
och ministrar och konseljpresidenter redan nu med låtsad grannlagenhet tvår sina
händer när det blir tal om dessa följder. Men ännu har han inte klart för sig vad som väntar
honom. Vem vet? Herrar diplomater har samlats i Genève, allt kan ordna upp sig i sista
ögonblicket. Han vet inte att de som är ansvariga för de förlorade fältslagen aldrig är desamma
som de som stupar. Utan att veta om det är det sig själv som Bigeard blottar under den mask av
gyttja och blod som torkar i hans löjtnanters ansikten.
”Skjut inte längre ...” Bréchignac ber Bigeard förskona Eliane 4 från ett bombardemang som
skulle göra slut på de sårade, han har nämligen nyss fått ett meddelande från Botella att fortsatt
motstånd är omöjligt. Sedan anropar Botella Bigeard.