Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

63
enda dålig vägvisare för tolvhundra man i ett läge då vi hade behövt en fullt kompetent till varje
kompani. I staberna i Saigon fattade man inte varför jag inte begagnade de fina vägarna som finns
utritade med rött på kartorna. Det här var inte Frankrike. Det fanns inga vägskyltar. Om jag hade
blivit tvungen till strid skulle jag ha fått lämna en bataljon åt sitt öde. Jag föredrog att leka kurragömma
med Vietminh och undvika bergspassen där klövjehästarna skulle ha haft svårt att komma
fram och där jag skulle ha fått halsen avskuren. Jag föredrog att hugga mig fram genom snårskogen.
Castries var för övrigt emot hela företaget, men han måste lyda. Djungeln? I hela expeditionskåren
fanns det bara två bataljoner som klarade sig i djungeln, Bigeards och Bréchignacs. Vi
sprack på uppgiften, och vi skulle inte ha fått hem en enda sårad om vi hade varit tvungna att bära
honom på bår. Ingen som känner till förhållandena i trakterna kan ge sådana direktiv ...”
Man frågar sig alltså vem som skulle ha kunnat organisera Cognys nebulosa, blåsa liv i den, göra
den till ett farligt instrument. Vietminh-trupperna skulle ha förintat den på några få dagar. Den
var ett fantasifoster, ingenting annat. Langlais glömde själv ett ögonblick att han hade haft för
avsikt att enligt sina order dra sig tillbaka till Dien Bien Phu över kalkstensbergen i Ban Na Ti,
och att han hade ett häftigt meningsutbyte med Tourret som försökte övertyga honom om att den
enda möjligheten var att gå närmaste vägen, över berg och dal.
Den 24 december 1953
Navarre har haft den goda smaken att flyga till Dien Bien Phu för att fira julaftonen där, men för
övrigt är dagens stora nyheter inte goda. Cognys underrättelsechef som har framfört dem för den
skeptiska staben i Saigon kan inte ens skryta med att han har räknat rätt. 308. fördelningen är
redan framme, dess främsta förband har trängt fram till kitteldalens sydrand, och man har nu att
frukta att de två bataljonerna som är på hemväg från Sop Nao råkar i strid med dem.
Åtföljd av den tystlåtne överste Revol anländer Navarre sent på eftermiddagen med sin sura min
och sin lilla käpp. De som känner honom har endast gott att säga om hans enkelhet och godmodighet,
men de medger att han har svårt att vara naturlig, vilket framkallar en viss fumlighet och
blyghet som får honom att spänna sig. När han kommer till stridsledningsplatsen drar han sig
tillbaka på tumanhand med Castries, och samtalet förs knappast under angenäma former. Det är
tydligt att samförstånd inte råder mellan överbefälhavaren och Castries, och vid den konferens
som på kvällen äger rum mellan förbandscheferna och ett antal andra officerare går åsikterna
skarpt isär. Vad tänker Navarre på i ett ögonblick då han borde utstråla en viss värme? Kanske
han helt enkelt upprepar sina ord i expeditionskårens tidning,
Caravelle: ”De militära förutsättningarna för segern är alla för handen.” Detta fast han vet att 308.
fördelningen rycker fram mot ljusen i det befästa lägret. Enligt Castries yttrar han: ”Ni ska slåss
för Dien Bien Phu”, vilket förefaller rätt oklart.
Det som kapten Capeyron vid legionens 13. halvbrigad minns av anförandet är att kriget blir slut
om regeringen håller sina löften till Navarre. Kapten Capeyron och många officerare med honom
känner en viss besvikelse när de får höra att segern kanske bara blir en strategisk seger som hemförs
av de visa männen i de högre staberna utan att männen i ledet har fått tillfälle att meja ner
fienden framför taggtrådshindren. Han och hans kamrater känner sig på något vis lurade av detta
besynnerliga slut på ett besynnerligt krig. Capeyron skall återvända till Frankrike i maj. Han lämnar
Dien Bien Phu i april och flyger till Hanoi där han tillbringar två veckor innan han får en båtlägenhet.
Han är en enkel man med sunt bondförstånd och en viss humor som slutit sig till legionen
efter en äventyrlig ungdom. Han är trettionio år, har mjuk röst och grå ögon under ett yvigt
brunt hår. När han återförenar sig med sin bataljon går han på kryckor, han har blivit sårad i
deltat.