Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv
Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv
Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
63<br />
enda dålig vägvisare för tolvhundra man i ett läge då vi hade behövt en fullt k<strong>om</strong>petent till varje<br />
k<strong>om</strong>pani. I staberna i Saigon fattade man inte varför jag inte begagnade de fina vägarna s<strong>om</strong> finns<br />
utritade med rött på kartorna. <strong>Det</strong> här var inte Frankrike. <strong>Det</strong> fanns inga vägskyltar. Om jag hade<br />
blivit tvungen till strid skulle jag ha fått lämna en bataljon åt sitt öde. Jag föredrog att leka kurragömma<br />
med Vietminh och undvika bergspassen där klövjehästarna skulle ha haft svårt att k<strong>om</strong>ma<br />
fram och där jag skulle ha fått halsen avskuren. Jag föredrog att hugga mig fram gen<strong>om</strong> snårskogen.<br />
Castries var för övrigt emot hela företaget, men han måste lyda. Djungeln? I hela expeditionskåren<br />
fanns det bara två bataljoner s<strong>om</strong> klarade sig i djungeln, Bigeards och Bréchignacs. Vi<br />
sprack på uppgiften, och vi skulle inte ha fått hem en enda sårad <strong>om</strong> vi hade varit tvungna att bära<br />
hon<strong>om</strong> på bår. Ingen s<strong>om</strong> känner till förhållandena i trakterna kan ge sådana direktiv ...”<br />
Man frågar sig alltså vem s<strong>om</strong> skulle ha kunnat organisera Cognys nebulosa, blåsa liv i den, göra<br />
den till ett farligt instrument. Vietminh-trupperna skulle ha förintat den på några få dagar. Den<br />
var ett fantasifoster, ingenting annat. Langlais glömde själv ett ögonblick att han hade haft för<br />
avsikt att enligt sina order dra sig tillbaka till <strong>Dien</strong> <strong>Bien</strong> <strong>Phu</strong> över kalkstensbergen i Ban Na Ti,<br />
och att han hade ett häftigt meningsutbyte med Tourret s<strong>om</strong> försökte övertyga hon<strong>om</strong> <strong>om</strong> att den<br />
enda möjligheten var att gå närmaste vägen, över berg och dal.<br />
Den 24 december 1953<br />
Navarre har haft den goda smaken att flyga till <strong>Dien</strong> <strong>Bien</strong> <strong>Phu</strong> för att fira julaftonen där, men för<br />
övrigt är dagens stora nyheter inte goda. Cognys underrättelsechef s<strong>om</strong> har framfört dem för den<br />
skeptiska staben i Saigon kan inte ens skryta med att han har räknat rätt. 308. fördelningen är<br />
redan framme, dess främsta förband har trängt fram till kitteldalens sydrand, och man har nu att<br />
frukta att de två bataljonerna s<strong>om</strong> är på hemväg från Sop Nao råkar i strid med dem.<br />
Åtföljd av den tystlåtne överste Revol anländer Navarre sent på eftermiddagen med sin sura min<br />
och sin lilla käpp. De s<strong>om</strong> känner hon<strong>om</strong> har endast gott att säga <strong>om</strong> hans enkelhet och godmodighet,<br />
men de medger att han har svårt att vara naturlig, vilket framkallar en viss fumlighet och<br />
blyghet s<strong>om</strong> får hon<strong>om</strong> att spänna sig. När han k<strong>om</strong>mer till stridsledningsplatsen drar han sig<br />
tillbaka på tumanhand med Castries, och samtalet förs knappast under angenäma former. <strong>Det</strong> är<br />
tydligt att samförstånd inte råder mellan överbefälhavaren och Castries, och vid den konferens<br />
s<strong>om</strong> på kvällen äger rum mellan förbandscheferna och ett antal andra officerare går åsikterna<br />
skarpt isär. Vad tänker Navarre på i ett ögonblick då han borde utstråla en viss värme? Kanske<br />
han helt enkelt upprepar sina ord i expeditionskårens tidning,<br />
Caravelle: ”De militära förutsättningarna för segern är alla för handen.” <strong>Det</strong>ta fast han vet att 308.<br />
fördelningen rycker fram mot ljusen i det befästa lägret. Enligt Castries yttrar han: ”Ni ska slåss<br />
för <strong>Dien</strong> <strong>Bien</strong> <strong>Phu</strong>”, vilket förefaller rätt oklart.<br />
<strong>Det</strong> s<strong>om</strong> kapten Capeyron vid legionens 13. halvbrigad minns av anförandet är att kriget blir slut<br />
<strong>om</strong> regeringen håller sina löften till Navarre. Kapten Capeyron och många officerare med hon<strong>om</strong><br />
känner en viss besvikelse när de får höra att segern kanske bara blir en strategisk seger s<strong>om</strong> hemförs<br />
av de visa männen i de högre staberna utan att männen i ledet har fått tillfälle att meja ner<br />
fienden framför taggtrådshindren. Han och hans kamrater känner sig på något vis lurade av detta<br />
besynnerliga slut på ett besynnerligt krig. Capeyron skall återvända till Frankrike i maj. Han lämnar<br />
<strong>Dien</strong> <strong>Bien</strong> <strong>Phu</strong> i april och flyger till Hanoi där han tillbringar två veckor innan han får en båtlägenhet.<br />
Han är en enkel man med sunt bondförstånd och en viss humor s<strong>om</strong> slutit sig till legionen<br />
efter en äventyrlig ungd<strong>om</strong>. Han är trettionio år, har mjuk röst och grå ögon under ett yvigt<br />
brunt hår. När han återförenar sig med sin bataljon går han på kryckor, han har blivit sårad i<br />
deltat.