Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

har fordrat att alla broar på R. P. 41 skall tåla en belastning av tolv ton? Med tanke på vilka
fordon? Har Navarre informerat honom om läget under den dystra julnatten? På dessa frågor
måste svaret bli ja. Castries vet allt om fienden. Cogny skickar honom alla sammanställningar
som görs av hans underrättelsetjänst. Men man försöker undvika att väcka hans pessimism
genom att säga att det kan hända att en vacker dag ... Man räknar helt på att han skall tillfoga
fienden betydande förluster i sinom tid.
78
Cogny ber honom alltså studera de olika möjligheterna för en intervention i sydvästlig riktning
mot Muong Khoua och en fortsättning mot Son La i förening med en styrka som luftlandsätts vid
Na San, vilket, tvärt emot den hemliga avsikten, kan stärka Castries i hans tro på sin
överlägsenhet.
Castries ringer till Langlais.
”Skulle du en gång till kunna gå fram på samma vägar som du använde när du stötte fram mot
Sop Nao?”
”Varför?” frågar den förbluffade Langlais.
”Det är inte omöjligt att du hamnar där en vacker dag.”
Flyget, som tvärtemot vad Navarre förutsatte den 28 november, inte lyckades hejda vietminhfördelningarnas
anmarsch, irriterar honom. Hans ställföreträdare, general Bodet, är av den åsikten
att flygoperationerna är illa ledda, men flygarnas möjligheter till angrepp och spaning är begränsade,
vädret är ofördelaktigt och fienden begagnar sig av mörkret och molnen för att utföra sina
förflyttningar. Dessutom förflyttar de sig helt eller nästan i flygskydd. De tiotusentals kulier som
med oket över axlarna bär det ris, det salt och den torkade fisk som trupperna livnär sig med,
granatkastarammunitionen och kulsprutepatronerna, eller som knuffar sina cyklar, de mobiliserade
bönderna som reparerar de bombade vägarna och bygger nya under ledning av ingenjörssoldaterna,
alla skingras så snart man hör dånet av en flygplansmotor, och lövruskorna som
de fäster på sin utrustning kommer dem att sammansmälta med vegetationen. Lastbilarna rullar
på natten. På dagen slinker de utan att lämna minsta spår efter sig in i djungeltunnlar där verkstäderna,
utspisningsplatserna och viloplatserna är belägna. Ingen rök stiger mot himlen ty
kocken Hoang Cam som blir nationalhjälte har uppfunnit en ugn utan rök. För att slå till måste
man se, och flyget ser ingenting.
Navarre förblir skeptisk och anser att det måste finnas syndabockar. Han uppmanar Cogny att
trycka sin personliga prägel på striderna och vidhåller att sambandet mellan Cognys stab och
flygledningen inte är effektivt.
Den 19 januari 1954
Trots molnen som täcker dalarna i höglandet och slätterna kring deltat anfaller flygvapnets och
flottans piloter vägar och förråd. Den 19 fälls tjugosju ton bomber mot en enda punkt, ”Mercure”.
Men senast fyrtioåtta timmar efter att vägen har blivit avskuren rullar lastbilarna igen, och vädret
som blir allt sämre har som följd att koncentrationen i bombningarna lider. Sedan november har
två dussin mål av detta slag med stort besvär utsatts för fortlöpande bombningar utan varaktiga
resultat.
Vietminh har till fulländning utvecklat sin metod att reparera vägarna: de kringliggande byarnas
befolkning samlas i närheten av de utsatta punkterna, och sålunda arbetar drygt tiotusen personer
på vägarna R. P. 13 och R. P. 41. När bombplanen har passerat kommer arbetarna fram ur sina
gömställen med spadar, hackor och korgar, och vid behov hjälper de också till om trafiken måste
dirigeras runt det förstörda stället. Den politiske kommissarien ber om frivilliga för att gräva fram