Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

195
”Inte sant? Och allt som blir kvar här håller jag under mitt eget befäl.”
”Ja, just det.”
”Det var allt.”
”I så fall säger jag farväl.”
”Jag kan ringa upp ännu en gång ... före slutet.”
”Ja, farväl, Castries.”
”Farväl, general.”
”Farväl.”
Castries lägger ner luren. Trehundra kilometer därifrån sitter Cogny, han tittar inte på de
officerare som står tysta omkring honom. Svetten pärlar i hans panna. Hettan i Hanoi är
tryckande, det ligger åska i luften.
Klockan tolv kommer Bigeard in till Castries.
”Det är slut”, säger han. ”Med er tillåtelse sticker jag med mitt folk när det blir mörkt. Men vi
måste ge Vietminh det intrycket att försvaret fortfarande håller. Vi måste skjuta både med
artilleriet, granatkastarna och automatvapnen. Lämna en bra karl här, Trancart, till exempel.”
”Nej”, svarar Castries. ”Det jobbet tänker jag inte besvära någon med. Det blir jag själv som
stannar, och du behöver inte vara orolig, vi ska skjuta hela natten. När det blir ljust inställer jag
motståndet.”
Klockan 13.00 går kapten Capeyron i ställning i Juno med femtiofyra legionärer. En 75 millimeters
granat slår ner vid sergeant Sammarcos fötter utan att explodera, och han säger till en
kamrat: ”Om vi klarar oss ur det här, kommer jag inte att vara nykter på två veckor ...” Sergeant
Kubiak förbereder sig för utbrytningsförsöket genom att tömma romflaskorna från de amerikanska
reservportionerna i sin fältflaska. Langlais, Bigeard och deras närmaste män äter en sista
varm soppa. Tillsammans går de igenom läget och kallar till sig de bataljonschefer som skall
delta i utbrytningen. Tourret, Guiraud och Clémençon är eniga om att den är omöjlig. Hur små
möjligheterna än är, skulle de ändå ha vågat försöket, men vietminhtrupperna har redan besatt
hela vänstra stranden utom bron mot vilken de som bäst riktar sina anfall, och både legionärer
och fallskärmssoldater är helt enkelt slut. Den ene av boxarna är slagen knockout.
Klockan 15.30 går Langlais till general de Castries, åtföljd av Bigeard, Lemeunier och Vadot.
Han vet inte att ett telegram som har avsänt klockan 14.00 från Dien Bien Phu meddelar att
motståndet kommer att upphöra följande morgon klockan 07.00. I Isabelle där det alltjämt finns
tvåtusen skott till en enda 105 millimeters haubits får överste Lalande tillåtelse att försöka en
utbrytning. Castries får bestämma vilket öde som skall drabba Langlais och de officerare och
trupper som återstår honom. Han säger till Bigeard:
”Du kommer nog att få betala det här dyrt, gamle gosse. Du borde kanske försöka ta dig ut med
några man.”
Vem skall kunna slutföra en sådan utbrytning? Castries som är fulIkomligt lugn och behärskad,
medger att det inte är troligt att någon orkar längre än tio kilometer. Castries förklarar sammankomsten
avslutad och stannar på tumanhand med Langlais. Ingendera minns exakt vad samtalet
rörde sig om. Vad skulle de för övrigt ha haft att tillägga till det som redan hade sagts? Till och
med munkarna börjar till slut avsky varandra, så prövande är klosterlivet.