Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

201
som skiljer honom från de övriga som i en långsam procession släpar sig mot höjderna i nordöst?
Under sommarhimlen som plötsligt har tömts på flygplan går den lilla gruppen av läkare över
bron. De sista kollina som tjugoåtta Dakotaplan har fällt under förmiddagens lopp ligger
kringspridda överallt, haubits-granater, livsmedel, infanteriammunition, läkemedel, kondenserad
mjölk, allt detta tillhör nu segraren. På andra stranden hejdas sjukvårdspersonalen och Grauwin
får order att återvända till sjukhuset för att sköta de sårade. Doktor Nguyen duong Quang har
inspekterat sjukhuset som han finner långt bättre utrustat än hans eget, och han har också konstaterat
att de sårade vietsoldaterna får samma behandling som de andra. Han blir rörd av
Grauwins förtvivlan och låter servera honom kaffe.
Klockan 17.55 telegraferar Cogny till Lalande i Isabelle och ber honom meddela vilka hans
avsikter är för den följande natten. Lalande vet ännu inte att det centrala motståndsområdet har
fallit. Det får han veta först klockan 18.30 genom ett dechiffrerat radiomeddelande och
konstaterandet att fienden plötsligt riktar en kraftig artillerield mot Isabelle som spränger hans
ammunitionsförråd i luften, skär av telefonlinjerna och sätter eld på förbandsplatsen. Därpå
meddelar vietminhradion på hans egen våglängd: ”Det är lönlöst att förlänga motståndet. Hela
den övriga garnisonen är tillfångatagen. Ge er.”
Framemot klockan åtta försöker 12. kompaniet av 3. främlingsregementet bryta sig ut längs högra
flodstranden. Som vägvisare har de några thaisoldater som inte har vågat desertera och som nu
försöker komma undan i bergstrakterna. Radioförbindelserna är dåliga, det är svårt att följa med
kompaniets framryckning. Gevärselden ger en uppfattning om var de får känning med fienden.
Lite senare ger sig II. kompaniet iväg mellan vägen och vänstra stranden. Vid niotiden tycks
tystnaden utvisa att de har lyckats. Den ena enheten efter den andra följer efter i den mörka
natten, de tar sig mödosamt genom taggtrådshindren och virrvarret av skyttegravar. Stridslarmet
förflyttar sig söderut, men till slut stänger 57. regementet reträttvägen med en bataljon på båda
sidor om Nam Youm. Klockan 23.00 får kapten Hien som med en tredje bataljon reglar av
sammanflödet mellan Nam Youm och Nam Noua order att återvända till sin förläggning. Ett
vietminhanfall sprider förvirring bland fransmännen, enheterna isoleras från varandra, soldaterna
från folkarmén och expeditionskåren sammanblandas. ”Skjut inte”, ropar röster. ”Ni blir väl
emottagna ...” Överste Lalande beslutar då att fortsätta motståndet i Isabelle och ger trupperna
order att återvända till motståndsområdet där förvirringen är total.
I Paris där klockan till följd av tidsskillnaden är 17.00 stiger konseljpresidenten Joseph Laniel
upp i nationalförsamlingens talarstol för att med en röst som han försöker behärska meddela
nyheten om Dien Bien Phus fall. Alla deputerade utom de kommunistiska reser sig. Bestörtningen
vilar tung över staden, tidningarna publicerar depescher som kommer fram vanställda av
censuren i Saigon.
En specialupplaga av France-Soir meddelar med stora rubriker över åtta spalter: ”Dien Bien Phu
har fallit.” Le Monde skriver att Bao Dais flygplan med knapp nöd har undgått en olycka, och
kejsaren som sedan några dagar har vistats på Côte d'Azur anklagas för att försena underhandlingarna
om evakueringen av de sårade. Vädret är vackert denna fredagseftermiddag och kastanjerna
i Bois de Boulogne och på kajerna står i blom. Teatrarna och biograferna spelar som
vanligt.
Vid ettiden på morgonen den 8 maj närmar sig en liten grupp fransktalande vietminhsoldater med
en vit flagga Lalandes stabsplats i Isabelle. ”Låt oss passera”, säger de när de blir hejdade. ”Vi
vill tala med er chef, överste Lalande.” Översten går med på att ta emot parlamentärerna som
säger: ”Fortsatt motstånd är lönlöst. Envisas inte.” Lalande ger order att inställa striden.