Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

209
liksom ett eko, av en djupare ton som enligt vad jag trodde härrörde sig från buffelgrodorna, men
som kanske bara existerade i mina öron. Månen skulle gå tidigt upp, och då skulle tupparna i den
tron att dagen hade grytt gala sig hesa ända till gryningen. Jag visste redan att jag inte skulle få
sömn, att jag stönande skulle vrida och vända mig i sängen och undra varför jag befann mig på
andra sidan av jordklotet, bland främlingar som hade besegrat oss, liggande bredvid en kapten
vars lön inte ens uppgick till det som en gruvarbetare förtjänade hos oss, och som å sin sida
frågade sig vad orsaken kunde vara till min resa. Den borde ju ha varit klar och tydlig, men vi
hade ljugit så mycket att jag bar min del av ansvaret för de förra överkommissariernas och
guvernörernas synder, dessa män som hade återvänt till en bortglömd tillvaro sedan de efter bästa
förmåga hade hjälpt till när vårt land förrådde sin kallelse och drev sina söner till slaktbänken.
”Om ni blev besegrade, så var det av er själva. Dien Bien Phu, det var vårt Valmy.” Dessa ord
som Giap yttrade till mig dagen före min avfärd med ett leende som upplyste hans lejonansikte,
gjorde djupt intryck på mig, och jag kan inte låta bli att använda dem för att ytterligare belysa
dramat.
Efter ännu ett uppehåll i Son La där natten skakades av stridslarmet och detonationerna från en
övning i gatustrid, anlände vi, täckta av damm och mörbultade av de eländiga vägarna, till Dien
Bien Phu. Redan på långt håll hade jag känt igen bergens naggade konturer, och i den tron att
R.P. 41 B skulle slingra sig ner i dalen från en plats där man hade utsikt över hela det forna
slagfältet, väntade jag mig en plötslig och smärtsam konfrontation, följd av en ny natt, uppfylld
av mardrömmar, av kanondunder och hjärtskärande skrik. Men det visade sig att vegetationen
skymde utsikten och att vägen där en turturduva lyfte till flykt framför oss gick fram mellan de
höga kullarna. När vi sedan plötsligt befann oss i öppen terräng efter att i flera timmar ha rullat
fram genom slingrande raviner, förstod jag att vi var framme. Dessa hjordar som med klingande
skällor återvände till sina stallar, denna dal dit solen sände sina livgivande strålar, dessa
grönskande kullar, dessa bönder som efter avslutad arbetsdag blandade sig med soldaterna framför
sina halmhyddor i den lilla byn, detta var den inramning där västerlandet hade lidit ett av de
största nederlagen i sin historia. Hur egendomligt reagerar inte den mänskliga hjärnan! Jag erfor
ingenting av det som jag hade fruktat, ett stilla lugn som jag nästan skämdes för kom mig att
känna mig nästan väl till mods. Jag hade nått mitt mål, och när jag precis nio år efter operationens
inledning stod i gästhusets övervåning och betraktade detta av den sjunkande solens strålar
belysta landskap där general Gilles tre fallskärmsbataljoner hade landat på båda sidor om floden,
hade jag den känslan att all hemlighetsfullhet som hade omgett detta företag nu var skingrad.
Slagfältet
En tät matta av flockblomstriga buskar med vita eller blåa blommor täckte de delar av kullarna
och dalen där de häftigaste striderna hade utkämpats. För att komma till de viktigaste delarna av
försvarsställningen måste man begagna sig av stigar som man inte kunde lämna utan risk för att
trampa på minor, men barnen vågade ta sig över det som fanns kvar av skyttegravarna för att
hämta rullar med taggtråd av vilka invånarna nu byggde inhägnader.
På den plats där byn tidigare var belägen har man nu uppfört byggnader för militära ändamål,
medan själva byn är flyttad längre söderut där den breder ut sig på båda sidor av vägen som
numera bär numret 42. När en lastbil passerar lägger sig dammet som den river upp över butiker
och halmhyddor, bygatan är i hela sin längd befolkad av små svarta grisar, höns och ankor som
man aktar sig för att skrämma upp. Det är där som byborna samlas tidigt i gryningen på
söndagsmorgnarna för att hålla marknad. De unga thaikvinnorna som redan föregående dag har
anlänt från alla byar i omgivningarna döljer sina vackra ansikten och sitt hår under koniska hattar
av flätade bambustrimlor som sedan dekoreras och fernissas. Klädda i svarta sidenkjolar och