Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

40
håret under en mössa med öronlappar medan återigen kvinnorna som var slätrakade med
undantag för en test högst uppe på hjässan hade turbaner som täckte halva huvudet. Slughet lyste
i hans rynkiga mongoliska ansikte, de små svarta ögonen irrade hela tiden från mig till det
omgivande landskapet. Han spejade efter villebråd som han med sitt primitiva vapen måste skjuta
på mycket nära håll, de vilda tjurarna på tio, rådjuren på tjugo meter.
Vi gick tillsammans till närmaste lilla by som låg mellan höga klippor nära en liten bäck, och steg
in i en röksvärtad halmhydda med golv av tilltrampad jord. Bland några enkla verktyg som
användes vid vapentillverkningen upptäckte jag på ett bord en gammal intendentur-mugg, och
under ett utplånat datum läste jag en inskription som var inristad med kniv i metallen: ”Louise
älskade.” Där fanns också en gammal stekpanna som var förvandlad till gitarr, ännu nio år efter
striderna hängde bitar av fallskärmar på tork med linnekläderna, och barnen spelade till min fasa
käglor med gamla 6o-millimeters vinggranater. I takbjälkarna som bestod av bambustänger
hängde några fläsksvålar och en plockad glada som en jägare nyss hade skjutit.
Det var dit som Vu doa Dinh hade återvänt för att hämta sina grisar och sina granna hönor då ett
tiotal av fransmännen besoldade partisaner hade tvingat honom att följa med till Dien Bien Phu
där han återfann tre män och tre kvinnor från grannstammarna vilka liksom han sattes i handräckningsarbete.
Han trodde att han aldrig skulle få återse sina anhöriga, sina skogar och berg, och hat
och förtvivlan rådde i hans hjärta.
I den äldsta delen av Dien Bien Phu blir småpojkarna djärvare, de närmar sig soldaterna som
gräver gropar i närheten av husen och tigger choklad. De vet inte att själva husen snart under brak
och dån kommer att störta till marken, liksom träden, och att de själva, hängande i kjolarna på
sina mödrar eller burna på deras rygg, måste söka skydd många kilometer från sina hem för att ge
plats åt krigarna.
Bivackerna börjar ta form, och på natten sover männen i små ryggåstält. På dagen ser detta
väldiga läger ut att vara upprättat av ett sällskap sorglösa campare. Soldaterna badar i den grunda
Nam Youmflodens gröna vatten som stilla flyter fram mellan de ockragula strandbankarna, de
tvättar byk som de hänger till tork på taggtrådshindren. De värmer sina matportioner i lånade
grytor över eldstäder som de har grävt ner i marken.
Fallskärmarnas vita och kakifärgade blomkronor singlar långsamt ner från Dakotaplanen, och när
lasten tar mark sjunker de ihop för att plötsligt blåsas upp av vinden innan de lägger sig ner igen.
Grupper av soldater lösgör kollin från skärmarna och bär dem till förråden som blir allt större.
Till att packa en fallskärmslast erfordras tio minuter och tjugo meter rep.
Man hör några mynningskrevader. De tunga granatkastarnas eldrör genljuder ett ögonblick som
kyrkklockor efter skottet, och Morane-planen som surrar över sluttningarna iakttar nedslagen.
I Hanoi lyssnar general Cogny med rynkad panna på sin underrättelsechef, major Levain, som
redogör för de senaste rapporterna om fienden. Levain är en elegant, petig och lugn officer vars
förutsägelser alltid grundar sig på absolut säkra upplysningar. Det som han nu har att meddela
låter synnerligen allvarligt, och därför avhåller han sig från alla kommentarer. Under nattens lopp
har radioavlyssningen snappat upp Giaps marschorder till cheferna för 308., 312. och 351. fördelningarna.
Enligt hans beräkningar kommer 316. fördelningen, som redan är på väg, att nå Dien Bien Phu
omkring den 6 december, 308. omkring den 24, den tunga 351. fördelningen omkring den 26 och
den 312. omkring den 28. Enligt Levain kan dessa högre förbands (som spaningsorganen för
övrigt följer dag och natt) destination inte betraktas som absolut säker, men hur som helst är det
en möjlighet som man på fullt allvar måste ta i betraktande.