Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

upphöjda burar och doppar nosen i de tomma urholkade trädstammarna som gör tjänst som
krubbor.
När mörkret faller på blir det tyst igen. Nervösa hundskall hälsar fullmånen som går upp över
bergen.
32
I Paris är klockan tolv på dagen. Telegrammet från Saigon dechiffreras vid Rue de Lille och
vidarebefordras av monsieur Jacquets kabinettschef till konseljpresidenten som informerar
republikens president, ministern för nationalförsvaret, ministrarna och stabscheferna. Det
framkallar en gränslös bestörtning. De som läser det rådfrågar sina kalendrar. Eftersom Indokina
är sex timmar före Paris, tycks telegrammet ha anlänt redan innan det var avsänt samma dag.
Men man kan ju inte komma ifrån att Paris i vissa avseenden tycks vara flera år efter Indokina.
Om man studerar tidningarna från den tiden och stannar vid dem som är daterade fredagen den 20
november 1953, får man veta att Gaston Dominici förmodligen hade en medbrottsling och att det
amerikanska experimentplanet ”Skyrocket” har nått en fart av över 2 000 kilometer i timmen.
Den stora politiska frågan för ögonblicket är den europeiska försvarsgemenskapen. Till följd av
dimma har flygtrafiken på Orly ända till klockan fem på morgonen måst omdirigeras till Le
Bourget. Det har ännu inte frusit till, men vintern närmar sig, i två veckor har dimma rått i hela
Frankrike utom i Alperna och Provence. På Comédie-Francaise spelar man en pjäs av Phillippe
Hériat, Les Noces de Deuil som har varit utsatt för skarpa angrepp, på T. N. P. går Lorenzaccio
med Gérard Philipe, och på Madeleineteatern Hélène ou la joie de vivre av André Roussin.
I samma ögonblick som man i Paris frågar sig varför Navarre har inlett en operation av sådan
omfattning så långt från sina baser, ger monsieur Maurice Dejean, tidigare ambassadör i Tokio
och numera överkommissarie i Indokina tack vare Paul Reynaud, som tillsammans med Jacquet
har till uppgift att befria konseljpresidenten från den direkta skötseln av de indokinesiska
angelägenheterna, en middag i sitt ståtliga residens, Palais Norodom, dit också amiral Cabanier är
bjuden. Eller också deltar han i Phnom Penh i en middag som ges för att hedra hans minister som
just nu befinner sig där på besök. En middag mer eller mindre, här eller där, det betyder föga.
Man slösar inte bort sin tid på att lägga sådana evenemang på minnet. I hela Indokina ges det
cocktailparties och middagar för att glömma den ångest som stiger upp från denna fientliga jord.
Vem kan svära på att man inte just den kvällen vid något officiellt middagsbord tömmer en skål i
champagne för Dien Bien Phu? Monsieur Dejean har en mycket dunkel uppfattning om vad
denna operation innebär militärt sett. Och vad general Navarre beträffar benar han upp problemen
i den konflikt som han inte hade mod att möta. Hemlighetsfull som vanligt undviker han alla anspelningar
på amiralens uppdrag, och amiralen nöjer sig med att notera den optimism som
besjälar högsta ledningen på tröskeln till ett nytt fälttåg. Alla ämbetsverk, både civila och
militära, ser med förtröstan mot framtiden. Erövringen av Dien Bien Phu exploderar som ett nytt
bevis på expeditionskårens styrka och strategiska rörlighet. General Navarre ensam vet att han
kanske får uppbära klander för att han fattar ett sådant beslut utan att konsultera regeringen. Men
hur skulle han kunna låta fånga sig i en fälla, han har ju vägt alla Dien Bien Phus strategiska
konsekvenser? Faran med hjärnor av den sorten är att ingenting, varken fakta eller personer, kan
övertyga dem om att de har begått ett misstag. Hur djupt de än störtar, försäkrar de alltid att det är
de som har räddat allt, och till slut frågar man sig om de inte har lyckats övertyga sig själva, om
också inte andra, att de är ensamma om att besitta sanningen.
Den 21 november 1953
Gilles hoppar ut på morgonen med den första anfallsvågen över Natacha tillsammans med
överstelöjtnant Langlais som för befälet över stridsgruppen. Han landar hoprullad som en