Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

13
Navarre har för avsikt att utlösa söder om 18:e breddgraden inte bör betraktas som rena lyxen, om
den är lämplig i detta ögonblick och om den kan göras effektiv, men han får applåder när han
meddelar sin innersta avsikt: ”Mitt första mål är att utrota ingrodda vanor. Expeditionskåren visar
inte tillräcklig aggressivitet, den är inte tillräckligt rörlig. Jag skall ägna mig åt att återge den
dessa egenskaper.” Den föreslagna operationen tycks inte engagera honom alltför hårt, och den
kan vara till hjälp för att göra slut på den apati som tycks vinna terräng. Eftersom han ensam bär
ansvaret, bör han också ensam få bedöma. Det som förefaller klart och bra är att han beslutar och
framhåller att han under det fälttåg som nu skall inledes har för avsikt att undvika ett avgörande
slag.
24 juli 1953
Hittills är det endast Vietminh som har lyckats göra upp förnuftiga planer och följa dem. Navarre
förhåller sig misstänksam till det uppseende som hans plan väcker. Segra kan man endast om
man handlar med kraft efter att först ha undanröjt alla hinder som ställer sig i vägen för denna
seger. Det säger han också.
Kall och nykter, liksom upplyst inifrån av segern vid Lang Son, en framgång vars eko ännu inte
har förtonat, framlägger Navarre för sina lyssnare i Elyséepalatset ledigt och med säker och klar
röst den plan som bär hans namn, men för vilken han i själva verket delar faderskapet med
general Salan. Ett imponerande auditorium! Republikens president, konseljpresidenten, åtta
ministrar, fyra statssekreterare, en marskalk av Frankrike och de fyra stabscheferna. Har Cogny
tack vare de lagrar som han har skördat vid Lang Son åstadkommit att Navarre under jubelrop
hissas upp på en piedestal? Den som tror detta vet inte mycket om stämningen på sådana politiska
möten där var och en gör sitt bästa för att gardera sig mot sina grannar och försvara sitt eget
departements intressen. Navarres nyförvärvade ära tycks tvärtom ligga honom i fatet eftersom
den utgör ett bevis för att man kan vinna framgångar med de medel som han redan nu har till sitt
förfogande.
Det blodfattiga landet som alltjämt har att brottas med efterkrigsproblemen och svårigheterna att
finansiera de nya produktions- och organisationsprogrammen har ingen annan önskan än att så
fort som möjligt göra slut på kriget i Indokina. Den nye konseljpresidenten döljer inte att
regeringen hade för avsikt att inleda förhandlingar med motståndaren genast efter
undertecknandet av vapenvilan i Korea. Det förefaller inte som om frågan om den kinesiska
hjälpen, som Navarre själv med utgångspunkt från antagandet att den inte skulle tillta i omfattning
tog upp genast i början av sin sammanfattning, hade gett anledning till några livligare
invändningar. Det tar alltid sin rundliga tid för Kina att förändra planer som sätter hundratals
miljoner människor i rörelse.
Som svar på Navarres avsikt att upprätta en bas för såväl lant- som flygstyrkor i Dien Bien Phu
för att skydda Laos, väcktes frågan om hur detta område skulle försvaras, men något entydigt
svar gavs inte. Navarre drog härav den slutsatsen att han hade fått fria händer. Och i själva verket
förhåller det sig så, att även om stabscheferna har rekommenderat för regeringen att inte ge
Navarre det bestämda uppdraget att försvara Laos, vågar regeringen ändå inte avlasta denna
börda från honom. Man kunde inte ”säga, ännu mindre skriva, att vi inte skulle försvara Laos”.
Detta uttryck är konseljpresidentens. Skulle man inte riskera förbindelserna med de associerade
staterna om det blev bekant att ett sådant beslut hade fattats? Och kunde ett sådant beslut över
huvud taget fattas i Paris? Resultatet blir att det nationella försvarsrådet sveper in sig i ett
ogenomträngligt dis så snart det gäller att ge överbefälhavaren direktiv. Laos? Laos måste
försvaras, utan att försvara det, samtidigt som landet försvaras. Man får inte säga att man inte
tänker försvara landet och samtidigt uppträda som om man försvarade det utan att dock ta några