Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

117
som utvecklas för att skymma sikten för Vietminheldledarna blir en Dakota förstörd på marken
på huvudlandningsbanan och en annan på den södra banan, i närheten av Isabelle. Under ledning
av sin chef, kapten Maurel, ger sig besättningen iväg mot Dien Bien Phu men går vilse och hittar
med svårighet fram till flygledningens skyddsrum. Klockan 08.30 träffas Aigle Azur-bolagets
Curtiss Commando på vilken en motor har bytts ut och som nu skall flygas tillbaka till Hanoi av
en nyss anländ pilot, i samma ögonblick som mekanikern skall starta motorn, och planet flammar
genast upp. Det var samma plan i vilket monsieur Bidault en gång skickade sultanen av Marocko
till Korsika. Reportrarna Martinoff och André Lebon från arméns informationstjänst håller som
bäst på att filma det brinnande planet när en granatkastarsalva sträcker dem till marken. Martinoff
dör genast, och André Lebon får ena foten nästan avsliten. Doktor Grauwin fullbordar amputationen
och evakuerar den sårade till Hanoi. Klockan elva blir en tredje Dakota svårt skadad.
Klockan 15.00 får bataljonschefen Phuc order att göra sig klar att öppna eld mot flygplanen med
sina 12,7 millimeters kulsprutor. Klockan 15.30 skjuter han ner sin första Bearcat som antänds
och störtar i närheten av Isabelle. Det befästa lägrets artilleri svarar på måfå, eldledarna kan inte
lokalisera batterierna. Det ihållande duggregnet i deltat hindrar största delen av jakt- och bombplanen
från att lyfta. På flygfältet i Dien Bien Phu står fem Moraneplan, en helikopter och sex
jaktplan som inte kan lyfta därför att bensinen i tankarna har blandats med vatten.
Castries tittar ofta på sin armbandsklocka. Redan före klockan 17.00 sitter han vid skrivbordet i
sitt skyddsrum, färdig att anropa Cogny i radion. Han röker. Allt är i bästa ordning. Om han
vågade skulle han inleda en bridge. När fotografen-reportern Daniel Camus ser honom, är han
som vanligt klädd med stor omsorg och artig som om han nyss hade kommit från en sällskaplig
samvaro.
Stunden närmar sig. Castries lyssnar intensivt. Motordånet från flygplanen når honom, blandat
med Paule Bourgeades röst och skratt i det angränsande rummet. Klockan är 17.05. Ännu
ingenting. I sluttningarna driver flikar av en tät dimma genom vilken solstrålarna har all möda att
tränga. Han tänder en ny cigarrett. Den förbannade Giap tycks inte anfall. Klockan blir 17.10. Nu
är det förkylt. De har inställt anfallet. Han får lust att kalla på kapten Noël och säga: ”Rena
bluffen, igen. Ni blev lurad, gamle gosse.”
Bataljonschefen Phuc tar emot ett telefonsamtal med lyckönskningar för det nerskjutna Bearcatplanet.
Han tror inte sina öron, det är självaste Giap som talar, nästan i örat på honom. Några
granater faller kring serviserna som har sökt skydd i djupa gropar. En annan luftvärnsbataljon har
skjutit från Ban Na Tan. Där ger pjäsbefälhavaren Hoang da Hung, en småväxt bonde med hög
panna och tillplattad näsa utan framgång eld mot planen med sina amerikanska 37 millimeters
pjäser, krigsbyte från Korea.
Langlais håller som bäst på att tvätta sig i den primitiva duschinrättningen i förbindelsegraven
mellan stabsplatserna då plötsligt ett åskdunder som river sönder himlen kommer honom att rusa
tillbaka till sitt skyddsrum. Han drar hastigt på sig stridsmunderingen. Marken darrar under
fötterna på honom, jord regnar ner genom takspringorna. Krevaderna skakar väggarna och ljudet
påminner om ett fartyg som knäcks mitt itu, fylls med vatten och sjunker. Ljuset slocknar.
Langlais tvivlar inte längre, tiden för anfallet är inne, det är de tunga granaternas krevader som
han hör. Officerarna i hans stab klättrar ner i skyddsrummet med ficklampor i händerna.
”Nå, är det klippt?” frågar Langlais.
Officerarna vevar på telefonerna. Linjerna är brutna. Man får inte förbindelse med reservbataljonernas
chefer.
”Radion”, säger Langlais.