Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

130
fortsätter från Gabrielle mot Anne-Marie. På alla sidor bearbetar hackor och spadar de raviner
och sluttningar som leder mot kitteldalen.
Vad kan man vänta sig av den nya natten? Överste de Castries kallar bataljonscheferna till sig.
Tror de att vietminhtrupperna förmår återuppta ett anfall som har åsamkat dem så stora förluster?
Man blir djärvare av en seger, och Giap har å sin sida möjlighet att begagna sig av mörkret och
det dåliga vädret för att låta sina trupper vila, medan förbanden i det befästa lägret ständigt måste
vara på sin vakt. 6. koloniala fallskärmsbataljonen (6. B.P.C.) skall hoppa följande dag. Ett antal
105 millimeters pjäser har fällts med fallskärm för att ersätta de förstörda.
Utanför förbandsplatserna hopar sig vämjeliga högar med bortslängda blodiga förband. Överallt
ser man övergivna utrustningspersedlar, spikbeslagna marschskor, djungelskodon och hjälmar
som ligger med botten upp, som sköldpaddor på rygg. Några av de sårade släpar sig ända till
sjukhuset i den centrala ställningen där de tror sig finna räddningen. Algerier och marockaner bär
småväxta vietnameser på ryggen, de sårades ansikten är förvridna av smärta. Kulier och soldater
hopar sig i förbindelsegravarna, de tigger om en plats i fältsjukhusets katakomber där man håller
på att kvävas. Sidenfallskärmarna som kostar etthundratusen francs stycket trampas under
fötterna, de används som lakan, som örngott, som svepningar. Man hör rop av smärta från britsarna
som är illa hopfogade och byggda i tre våningar med stöd av metallrör. Blodet rinner långsamt
i ådrorna, skäggstubben kliar i ansiktena. I närheten av det sammanstörtade radioskyddsrummet
står Grauwin och Gindrey med naken överkropp, gummiförkläde och gummihandskar,
utan masker, de skär upp magar och lår för att ta ut splitter och kulor och drar frakturer på rätt.
Den fadda lukten av blod sätter sig i halsen på en. Sjukvårdarna röker för att inte kräkas. Grauwin
har femtio blodtransfusioner att göra, och bara två liter blod kvar. Han behöver trehundra
miljoner enheter penicillin, och han har inte mer än femtio miljoner. De krossade käkarna, de
utstungna ögonen, de avslitna benen, de kluvna axlarna, stönandena och telefonringningarna, allt
detta är en svår prövning för honom. Det här är inte längre en strid, det är rena rama helvetet.
Grauwin som är troende ber Gud om hjälp. Och till människorna vänder han sig och bönfaller
dem om att be om vapenvila.
Längre bort vakar sergeant Sammarco och de fyra legionärerna fortfarande vid Gauchers kista
som ligger i den numera överfulla bårhus-gropen. Och alltjämt bärs döda dit, insnörda som paket
i filtar och med identifieringsflaskan fastbunden i emballaget. Ibland har tiden inte ens räckt till
att nödtorftigt snygga upp de döda, de har lagts halvnakna på bara marken där granaterna har
tillfälle att fullborda förstörelsen. Några av dem tycks sova med ena handen på pannan, och
flugorna sätter sig lystet i deras sår.
Är detta endast krigets vanliga fasor, eller är det fråga om ett katastrofalt nederlag? Gripen av
ångest ställer sig Cogny denna fråga. Hur skulle han ha kunnat placera de bataljoner som Navarre
erbjöd honom i lägret där trängseln redan var olidlig? Han visste att Dien Bien Phus kraft, lika
litet som någon annan befäst plats, inte låg i det passiva försvaret utan i de aktiva motåtgärderna.
Och det är just medvetandet om detta som oroar honom. Castries förblir overksam, och han tycks
inte ha fattat någonting av det som Cogny har sagt honom och upprepat den 4 mars. Denne
kavallerist av vilken man väntade sig blixtrande riposter är som paralyserad, han använder
tveksamt sina reserver till att täppa till luckor, skaffa andrum, till lappverk men inte till verkliga
hårda slag. Han kan i själva verket inte samla dem därför att man inte har tänkt på att bygga
tillräckligt stora skyddsrum åt dem och för att det fientliga artilleriet åsamkar dem betydande
förluster i de ställningar som de håller, 8. stormbataljonen i norra delen av den centrala ställningen,
1. Bep i den västra. Han har inte haft tid att öva dem i nattstrider, men ändå måste han från
början ha vetat att vietminhtrupperna alltid opererar i skydd av mörkret. Tvärtemot vad man