Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

42
orörd för att ha den till hands i det rätta ögonblicket. Flera officerare i hans omgivning gläder sig
öppet åt det uppkomna läget. De försäkrar att flyget kommer att krossa de marscherande
fördelningarna och att deras marschvägar som ständigt blir avskurna till slut kommer att vara
oframkomliga.
Till slut förklarar general Navarre att vietminhfördelningarnas möjligheter att förflytta sig och
klara sitt underhåll enligt hans åsikt är starkt överskattade. Giap har, enligt vad general Salan
försäkrat honom, inga möjligheter att underhålla fyra fördelningar så länge och så långt från deras
naturliga baser. Ingen motsäger honom, hans argument besitter överallt samma kraft som en
dogm.
Ingen tror på Vietminhs strategiska rörlighet och förmåga att organisera truppförflyttningar.
Ingen eller nästan ingen i franska armén har så mycket fantasi att han vågar tänka sig att också
fienden kan handla klokt och målmedvetet. Salan som nyss har lämnat chefskapet för expeditionskåren,
betraktar fortfarande Giap som en krigsskoleelev som övar sig att föra
regementen, och han anser att han är farlig endast tack vare existensen av det instrument som han
har till sitt förfogande, inte för att han förmår utnyttja det. Navarre känner inte sin motståndare,
och han försöker sätta sig in i hans taktik och strategi genom att studera underrättelsetjänstens
rapporter och lyssna till sina närmaste underbefälhavare. Det enda som oroar honom är den
kinesiska hjälpen vars strategiska konsekvenser han redan nu med orätt överdriver, precis som
han gör sig skyldig till en felbedömning när han tror att de senaste smärre framgångarna har nåtts
tack vare hans eget militära geni.
Men i dag, fyra månader efter undertecknandet av vapenvilan i Korea, är det av största vikt för
Navarre att den kinesiska hjälpen inte ökas, ty om den gör det kan han inte genomföra sina
planer. Och om den kinesiska hjälpen sätter en käpp i hjulet för den franska högsta ledningens
planer är det slut på alla förhoppningar om att genomföra operationerna enligt de klassiska
spelreglerna. Om kinesiska plan och stridsvagnar sätts in mot franska plan och stridsvagnar, kan
högsta ledningen hävda att den är förrådd. Men eftersom Navarre inte är säker på fiendens
avsikter, slår han vad, det är hans eget uttryck, om att den kinesiska hjälpen kommer att fortsätta
som förut. I varje general döljer sig en pokerspelare, och insatsen är soldaternas blod.
Varför fäster inte Berteil, som inte är någon dumbom, sin chefs uppmärksamhet på den kinesiska
hjälpens ständigt stigande kurva? Varför skulle denna kurva helt plötsligt böjas neråt, när tvärtom
allt talar för en stegring? Den franska högsta ledningen vet också att Vietminhs fälttåg på hösten
1952 i siffror kunde uttryckas med en amplitud av ett hundra kilometer, en varaktighet av två
månader och en styrka av trettiotusen stridande. På våren 1953 var motsvarande siffror: amplituden
tvåhundra kilometer, varaktigheten densamma som 1952 och styrkan fyrtiotusen stridande.
Med ledning av detta kan till och med en korpral dra den slutsatsen att följande fälttåg kommer
att utsträckas över ännu större områden och genomföras med ännu större resurser.
I de flesta av expeditionskårens staber betraktar man också möjligheterna för en koncentration av
fyra Vietminhfördelningar som en utopi. För att underhålla femtiotusen stridande behövs det
femtiotusen kulier som utan avbrott transporterar ris, och ammunitions- och materielersättningen
måste gå längs vägar där flyget har möjlighet att överraska och förinta kolonnerna. Och även om
man förutsätter att en sådan prestation är möjlig, måste den, just till följd av sin omfattning, vara
starkt tidsbegränsad. Man utsätter alltså medvetet Dien Bien Phu för risken av ett anfall i stor
skala, men räknar med att detta anfall måste ebba ut inom en vecka till följd av anfallstruppernas
förslitning och de ständigt ökade kraven på bärarkolonnerna. Och flyget bör kunna åta sig att
krossa den tunga materielen som måste rulla fram fullt synlig.