Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

104
I Hanoi blev några journalister mottagna i Maison de France. När Brigitte Friang frågar monsieur
Pleven om han inte fruktar att meddelandet om sammankallandet av Genèvekonferensen skall ge
upphov till svårigheter, svarar han att det är otänkbart att Vietminh kan segra. Och när hon
skoningslöst forskar vidare, avbryter han samtalet med följande ord:
”Mademoiselle, om jag befann mig i Giaps ställe, skulle just meddelandet om
Genèvekonferensens sammankallande göra mig mycket orolig.”
I Saigon sammankallar också Navarre journalisterna som han nu försöker charmera efter att
tidigare ha förödmjukat dem. Vid denna presskonferens förklarar han med orubblig självsäkerhet:
”Vietminhtrupperna har nu nått så långt som de nånsin kan nå, och de har redan gett oss bevis på
att de har överskridit sina tekniska och taktiska möjligheter.”
Robert Guillain, Le Mondes specialkorrespondent, som har publicerat en serie
uppseendeväckande artiklar om Dien Bien Phu, är tillbaka i Hanoi efter en järnvägsresa genom
Siam och Laos. I likhet med största delen av de närvarande hyser han starka tvivel. ”Vi har i
sanning ett intressant yrke”, utbrister han inför några kolleger. ”Överbefälhavaren har nyss
förklarat allt för oss, han tål inga motsägelser, men ändå lovar jag stoppa min ena hand i elden
om han inte antingen ljuger eller gör sig skyldig till en ödesdiger felbedömning. Jag är beredd att
svära på att den framställning av läget som han gav oss inte har någonting att göra med
verkligheten. Såväl överbefälhavaren som hans närmaste omgivning saknar vårt opåverkade sätt
att se på händelseutvecklingen.”
Den 25 februari 1954
Monsieur Pleven återvände till Saigon den 19 februari, och där drog han sig tillsammans med
general Ely tillbaka till Cap Saint-Jacques under förevändning att han måste arbeta på en rapport
om vilken man i dag vet att den inte ledde till någonting. I själva verket var det för att erbjuda
vietminh, som enligt vad man hade låtit honom veta hyste samma önskan, tillfälle till ett hemligt
sammanträffande som skulle göra slut på konflikten.
Senare hävdar Navarre att tillkännagivandet av Genèvekonferensens sammankallande, denna
konferens som enligt Monsieur Pleven skulle ge så stora möjligheter att komma till en fredlig
lösning, i själva verket hade en katastrofal inverkan på hans planer. Var det så att Navarre vid den
ifrågavarande tidpunkten inte med tillräcklig kraft kunde påvisa att Giap i så fall skulle komma i
åtnjutande av en mera substantiell hjälp, eller var det händelseutvecklingen som senare gav honom
tillfälle att framföra tillrättalagda åsikter som han i själva verket aldrig hade hyst? Självsäkrare
än någonsin och skicklig i att göra undanflykter övertygar han sig själv om att han är
västerlandets främste paladin. Men önsketänkande och försvarstal kan inte förändra historien.
Meddelandet om Genèvekonferensens sammankallande förändrar inte Vietminhs strategi mer än
Berlinkonferensens inspirerar Giap till att fånga Navarre i hans egen fälla. Förberedelserna för
Dien Bien Phus inneslutande inleddes den 25 november 1953 och beslutet att förinta garnisonen
fattades den 6 december.
För att skingra den oro som general Ely eventuellt kunde känna, hänför Navarre general Fays
invändningar till det tekniska planet, och han drar fram fakta som han förvånar sig över att ingen
tidigare har tagit upp med honom. Enligt Navarre fruktar Fay att landningsbanorna i Dien Bien
Phu skall bli oanvändbara under regntiden, men en undersökning från tidigare år visar att detta
har varit fallet högst två eller tre dagar. Nu har denna risk minskats ytterligare av dräneringsarbetena
och järngallren. Och hur som helst är det numera omöjligt att evakuera garnisonen i Dien
Bien Phu utan betydande förluster.
General Fay insisterar inte, trots att hans invändningar i själva verket hänför sig till det taktiska