Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

105
och strategiska, inte till det tekniska planet. I general Elys närvaro förklarar Navarre för general
Fay:
”Vi var fullt medvetna om vad vi gav oss in på när vi valde Dien Bien Phu, och det är där som vi
kommer att vinna slaget.”
Fay vill ännu inte medge sitt nederlag. Han sammanträffar ännu en gång med Navarre på
tumanhand.
”Fundera på saken”, säger han. ”Jag har ingenting emot att stanna här ytterligare en vecka, och att
personligen ta ansvaret för denna operation. Vi ska evakuera allt vad vi kan, det svär jag på. För
att stöda dig ska jag sätta in alla styrkor som du behöver.”
Navarre ler och avböjer erbjudandet. Inte heller den här gången anser han sig behöva bry sig om
en flygares åsikter. Senare visar det sig att monsieur Pleven inte minns någonting av general Fays
invändningar mot bibehållandet av Dien Bien Phu och att general Ely inte har ägnat flygstabschefens
ställningstagande den uppmärksamhet som det förtjänade, helt enkelt beroende på att
flygstabschefen inte framförde sina åsikter med den kraft som ett sådant ställningstagande skulle
ha fordrat. I Dien Bien Phu gav Fay uttryck för sin oro i ministerns närvaro. Han anser nu att det
är ministern som skall uttrycka en önskan att få veta mer, han vågar inte gå förbi general Ely för
att i bestämdare form bekräfta att han har uttryckt sitt ogillande, inte heller vill han göra sin
kamrat Navarre en större otjänst än anständigheten absolut kräver.
I den rapport som Pleven avger och som är redigerad av general Ely återfinner man inga
anspelningar vare sig på den av general Blanc föreslagna lösningen eller på general Fays
invändningar. Rapporten är ett dokument som är avsett för regeringen och som skall visa att
ministern för nationalförsvaret och de väpnade styrkornas generalstabschef följer samma
tankegångar och har samma uppfattning om den framtida handlingslinjen. Insprängda i texten
påträffar man visserligen tankar som har uttryckts av olika medlemmar av kommissionen och av
personer med vilka de har sammanträffat på resan, och dessa uttalanden visar endast att den
allmänna åsikten är att man inte kan nå en lösning med vapenmakt. När monsieur de Chevigné i
dag förklarar att han har fordrat att rapporten också skall innehålla följande meningar:
”Militärerna hoppas på ett anfall mot Dien Bien Phu. Arméministern och jag delar inte denna
åsikt ...”, misstar sig monsieur de Chevigné, och även om general Ely inte helt och hållet har låtit
sig förledas av Navarres önskedrömmar, har han inte haft mod att säga sin åsikt rent ut.
Rapporten döljer inte att läget är oroande, men den verkar lugnande genom sitt omdöme om
överbefälhavaren: Navarre har situationen i sin hand. Senare lär general Ely ha viskat: ”På tre
dagar lyckades Navarre övertyga oss alla.”
På inrådan av sin rådgivare Ely börjar Pleven befatta sig med andra önskedrömmar som rör
framtiden och som för en tid framåt kommer att tillförsäkra honom en betryggande majoritet i
nationalförsamlingen; en välutbildad vietnamesisk armé på åttahundratusen man, störtfloder av
amerikansk hjälp. När monsieur Pleven senare försäkrar att ingen av generalerna i sina rapporter
tog avstånd från Dien Bien Phu, är det faktiskt ingen bokstavlig lögn, general Fay hade uttryckt
sin åsikt muntligen. Den enda verkligt ofördelaktiga rapporten nådde aldrig upp i regeringssfärerna,
och den var bara undertecknad av en överste, nämligen Nicot.
General Ely prisas för sin anspråkslöshet och tillbakadragenhet. Denne Saint-Cyr-elev, som
behövde tjugo år för att vinna befordran från löjtnant till major, lyckades till slut, genom att
ständigt ge efter, nå den militära hierarkins högsta post. Men så finns det knappt några dygder
som han inte har. Han dricker bara vatten, han avger ständigt behärskade omdömen, han
fördömer aldrig någon eller någonting. Under en regim som inte tycks ha behov av karaktärsfasta