Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

10
det som väntar dig är döden”, upprepar Bigeard ständigt för de sina när han föreläser för dem om
sina trosartiklar. Hos dem slåss man inte för att man råkar vara i tur att kommenderas till Indokina
och man ger tusan i att spara för att kunna köpa bil när man återvänder till huvudstaden.
Man slåss av militär pliktkänsla eller för att man inte vill acceptera att bli besegrad, varken på
slagfältet eller i livet.
Nå, hur är det med Bao Dai? För de renhjärtade som i kampen finner det bästa i livet, och vet att
detta bästa för dem mot döden, är Bao Dai nationens sak. Inte deras. I fallskärmsregementena och
i spetsen för främlingslegionens förband, frågar sig dessa män, som i långa år har varit skilda från
sina kära och som står fasta i sin tro, vad de egentligen kämpar för. När Vietnam har fått sin
frihet, kommer de att lämna landet, men så snart ett område är befriat, följer skatteindrivarna tätt i
deras spår för att driva in de förfallna skatterna, och mandarinernas välde fortsätter att vila tungt
på folket. Hur skall man då kunna kämpa mot de förhoppningar som utgör den kommunistiska
regimens främsta lockbete?
Samma pliktkänsla besjälar flygvapnet och flottan. Officerare som inte är kommenderade till
tjänstgöring i Indokina, anmäler sig som frivilliga av ren kamratkänsla. De kan inte sitta vid sina
drinkar på kaféerna vid Champs-Elysées när de vet att kamraterna blir nerskjutna. En elit som
inte har ett eggande mål att kämpa för gottgör nationens likgiltighet, en nation som inte fattar
någonting av detta krig och som misstänker sina regeringar för att låta det fortsätta för att
befrämja skumma intressen.
Vem vet i själva verket vad som händer i Indokina, och finns det någon av dem som vet som
vågar säga det? Ingen tidning skulle ta risken att meddela att general Salan på alla baser och på så
gott som alla posteringar har låtit utplantera en klick av agenter som tillgriper tortyr och handlar
med det största godtycke. Dessa agenter har inga andra överordnade än vissa tjänstegrenar som
står direkt under konseljpresidentsämbetet, vilket inte låtsas känna till dem. Ingen präst skulle i
predikstolen våga tala mot ett krig som man för mot ett folk som sedan århundraden har förtryckts
av feodalvälde och främmande inkräktare, och proklamera att Frankrikes mission är att
vinna det vidsträcktaste imperiet i världen, människornas hjärtan. Följden är att Vietnams män
och kvinnor, med undantag för dem som har personligt intresse av att samarbeta med oss för att
kanske i ett senare skede förråda oss, eller för dem som fruktar kommunismens seger, inte sluter
upp bakom Frankrike. På en informationsresa slogs Adlai Stevenson av att ingen indokines, i
skarp motsats mot koreanerna, log när han åkte förbi, och han frågade sig hur expeditionskårens
legosoldater kunde få en riktig uppfattning om ett krig som de utkämpade för Vietnam mot
Vietminh. En annan amerikan, David Schoenbrun, en berömd journalist som inte kan misstänkas
för frankofobi, lade fingret på den koloniala erans skötesynd: denna absoluta rätt som Frankrike,
glömskt av läxorna från sin egen revolution, ansåg sig ha att bestämma över Vietnams frihet i ett
skede då det förra moderlandet endast hade ekonomiska och militära intressen i detta land. Detta
sätt att framställa upprätthållandet av strategiska baser som ett korståg ger upphov till en
tvetydighet av stora mått. De bästa förstår inte varför intelligentsian inte stöder dem, och de tror
sig vara förrådda. Utan att de själva vet det, är det inte Caesar de följer utan Pontius Pilatus.
Navarre vet allt detta, men det verkar som om kontakten med verkligheten långt ifrån att göra
honom modfälld i stället skulle mana fram en viss optimism. Vid sin återkomst till Hanoi
kompletterar han sitt arbetslag och utnämner överste Revol, tidigare Gilles ställföreträdare i Na
San, till chef för sitt militärkabinett. Denne är en flegmatisk man med lång näsa, kal hjässa och en
mild blick som kommer honom att se falskt godmodig ut som en stor jakthund. Han har alltid
väntat sig att få utföra sin livsgärning i Afrika och vantrivs i Indokina. Men hans brist på
konformism och hans egenskap av före detta lärare i vapenbehandling vid krigsskolan i Saint-Cyr