Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

de branta sluttningarna och stöter mot stenar så skarpkantade att kapten Hien jämför dem med
kattöron. Vid midnatt lyser ett flygplan upp terrängen med ljusraketer, till stort förfång för
marschen. Man kommer fram knappa femhundra meter i timmen.
91
Vid middagstiden avfyras till Tetfestens ära några 75-millimeters granater från de närmaste
sluttningarna i nordost mot de flygplan som för tillfället befinner sig på landningsbanan. Ett enda
batteri som har gått i ställning och kamouflerats i på förhand förberedda värn skjuter under en
halvtimme 103 skott med de amerikanska 75-or som vietminhtrupperna erövrade vid Hoa Binh.
En av de tre pjäsbefälhavarna heter Nguyen minh Tu. Han är en ståtlig uppenbarelse med vita
tänder, en spelevink som väcker uppseende genom sin kraftiga kroppsbyggnad i folkarmén där
männen i allmänhet är småväxta. När man ser pjäsbefälhavaren Tu får man genast klart för sig att
han i nödfall ensam skulle kunna flytta på sin kanon. Han har stark röst och ett dånande skratt.
Batteriets tre pjäser står uppställda med femtio meters luckor fyra kilometer från målet, och de
skjuter med direkt riktning i salvor om nio skott. Efter den andra salvan svarar Piroths artilleri,
men granaterna faller kring skenställningarna där två man detonerar sprängladdningar som markerar
mynningskrevaderna. Sammanlagt avskjuts 1650 105 millimeters granater. Jakt- och bombplanen
fäller 158 bomber, först mot skenställningarna, sedan mot de verkliga pjäsvärnen, och
hela resultatet är tre svårt och några lätt sårade av rikoschetter, ett kök träffat. Stridsvagnarna
närmar sig och skjuter mot vad de tror vara skjutöppningarna. I Castries stab tror man att batteriet
är förintat.
På eftermiddagen samlas vietminhsoldaterna i bäckraviner som ger dem skydd mot fiendens
insyn, de sjunger och dansar och spelar flöjt och munspel. Bärare från underhållskolonnerna
kommer för att lyckönska batteriets manskap och Giap meddelar i ett telegram att enheten
kommer att bli omnämnd i fördelningens dagorder. Bärare och stridande delar broderligt de
traditionella risbröden med kryddor och köttbullar och de karameller som delas ut med anledning
av festen.
Klockan fem på eftermiddagen har soldaten Tran van Tha i likhet med de tio övriga chaufförerna
i sin grupp fyllt på bensin och olja i sin lastbil, lyft in fem tjugolitersdunkar med bensin under
framsätet och friskat upp kamouflageruskorna på bilen. Tha är raka motsatsen till pjäsbefälhavaren
Tu. I hans familj har ingen varit storväxt, men själv mäter han inte mer än halvannan
meter. Han besväras emellertid inte av sin obetydliga längd utom när han skall köra sin G. M. C.,
men då lägger han en kudde bakom ryggen för att komma längre fram i sätet så att han når fram
till ratt och pedaler.
När det blir mörkt ger sig kolonnen iväg med tomma bilar mot Tuan Giao, och Tran erbjuder
plats åt ett par bärare i förarhytten, han vill nämligen gärna ha ressällskap för att ha någon att
utbyta tankar med under den långa resan. Hans G. M. C. är tyngre att köra än Molotovlastbilarna,
men när den är tom går det bättre, och i det avseendet går färden ganska smärtfritt. Han kommer
fram till Tuan Giao vid ettiden på natten, stannar tjugo minuter vid marketenteriet för att dricka te
och kasta i sig en skål med söt soppa, och först klockan nio, när nattdimman redan lättar, kommer
han fram till Son La efter att utan svårigheter ha forcerat Fa Dinh-passet med tända strålkastare,
vilket inte innebär någon större fara i det mulna vädret. Han minns ännu den natten när ingen
hade varnat kolonnen för flygplanen och den blev överraskad av ett dånande, flammande bombardemang
medan den rullade fram med bländade strålkastare. Då hade enligt reglementets
föreskrifter chauffören i den främsta bilen slagit på full belysning och trampat gasen i botten
medan hela den övriga kolonnen stannade och släckte alla ljus.
I Son La stannar han sin G. M. C. i skogen där etappmagasinet är beläget, tömmer bensintanken