Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

Langlais bryska uppträdande och skällsord. En dag vände sig till exempel Langlais till
överstelöjtnant Voineau och röt: ”Jaså, man tycks inte längre hälsa?” varpå han slängde sitt
whiskyglas i ansiktet på honom.
166
Voineau bleknade vid denna förolämpning. ”Vill ni slåss?” frågade han.
Castries lyckades lugna dem.
Men subalternerna och underofficerarna har så ofta sett honom åka omkring i jeep tillsammans
med sin sekreterare, att de inbillar sig att han nu också har grävt ner sig med henne i sitt
skyddsrum. Och han själv har så länge fört befäl över marockaner att han fortfarande lever i den
tron att det är farligt att visa sig alltför familjär.
Den 14 april 1954
Den grundlösa och hoppingivande nyheten om inledandet av operation ”Kondor” sprids som en
löpeld i lägret, och instinktivt vänds allas blickar mot väster. Man föreställer sig bataljoner som i
forcerade marscher rycker fram genom djungeln mot det befästa lägret, och som i rätta ögonblicket
får stöd av de fallskärmsbataljoner som landsätts i utkanterna av kitteldalen. Man ser för
sig hur vågskålen plötsligt börjar luta åt andra hållet och hur vietminhtrupperna som drabbas av
denna kniptångsrörelse flyr upp i bergen. Men en spaningsavdelning som sänds ut i riktning mot
Laos lyckas inte ens tränga fram till de närmaste byarna en knapp kilometer utanför de främsta
försvarslinjerna.
Ett telegram från Castries som tydligen är inspirerat av Langlais sammanfattar situationen i en
dyster profetia: ”Gonos öde kommer att avgöras före den 10 maj.” I detta telegram finner man
också följande bittra kommentar: ” ... vilka än bestämmelserna beträffande hopputbildningen är.”
I Hanoi diskuterar man nämligen fortfarande den föga ortodoxa karaktär som de äventyrliga
förhållandena vid det första fallskärmshoppet innebär för de frivilliga.
För att belysa denna förutsägelse räknar Langlais och Bigeard upp de styrkor som återstår dem:
på västsluttningarna resterna av tre legionärbataljoner, eller 814 man; på sydvästra sidan en
marockansk bataljon på två kompanier. I övrigt hålls ställningarna av fallskärmsbataljonerna,
sammanlagt omkring 2 500 man. Återstoden räknas inte längre.
I detta skede kan man alltså annotera att den stridsdugliga delen av garnisonen i Dien Bien Phu
uppgår till knappt 3 500 man. Den 12 mars 1954, dagen innan striderna började, räknade den
närmare 11 000. Sedan den 13 mars har fyra nya bataljoner landsatts. Förlusterna i stupade och
sårade stiger inte till 12 000 man. Var finns resten? När Lang-lais inventerar sina styrkor vill han
inte räkna skuggor utan män. Han bortser skoningslöst från besättningen i Isabelle som är
isolerad och inringad, och från dem som inte har något rimligt skäl att riskera sitt skinn, det vill
säga den stora majoriteten av styrkorna från den så kallade ”Franska unionen”. De franska och
vietnamesiska officerare, underofficerare och meniga som alltjämt håller stånd har en orsak att
inte ge vika som de andra inte har. Så svag den än kan förefalla dem som inte tillhör den stora
lidande gemenskap som kallas ”armén” bevarar den sitt värde, det är de båda begreppen
”vapenära” och ”trohet mot fanan”. Också här kan chefernas egenskaper rädda det som man
redan förut betraktade som förlorat.
Ställningarna som numera inte ens skiljs av taggtrådshinder har förvandlats till slaktarbodar.
Avståndet mellan motståndarna är knappt trettio meter, de ligger i sina gropar, färdiga att kasta
sig över varandra. På detta avstånd kan man redan ropa åt varandra. En dag skrek vietsoldaterna:
”Vi kommer till er med sårade”, och bestämde en mötesplats. Men när allt kom omkring blev det
aldrig någonting av detta utbyte. En annan gång närmade sig en parlamentär med en vit flagga ett