Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

83
sig fast i hennes hull. Dag och natt genljuder skogen av hackornas dova klang som blandas med
fåglarnas skrik och visslingar, med hackspettarnas efterhängsna smattrande näbbhugg och med de
oroliga vilddjurens rytande. Denna mobilisering av ett helt folk som centralkommittén har
förordnat för att rycka till sig segern trots alla hinder, har kommit dem att överträffa sig själva.
De har dunkelt fattat att de deltar i ett omstörtande skeende som liksom tränger ända in i märgen
på dem och övertygar dem om att de till slut skall segra och att deras oerhörda ansträngningar
skall leda till en överväldigande triumf. Steg för steg, dag efter dag, natt efter natt har de trängt
fram, nu är den efterlängtade kampen inom räckhåll och dess utgång beror endast på deras mod.
Från sluttningen av en närbelägen kulle hörs en annan sång som tycks utgöra svar på deras egen,
den når dem i mäktiga rytmer, ömsom glada och ömsom allvarliga som av den snåla vinden förs
mot dem:
Ho dota nao!
'Keo phao ta vuot qua deo!
Hå, hissa!
Låt oss släpa vår kanon över passen ...
Man ser inte arbetslaget som vinschar upp pjäsen, centimeter efter centimeter, mot det i klippan
insprängda pjäsvärnet, och det är kanske bara för att hälsa arbetarnas återkomst efter väl förrättat
arbete som sången ljuder. När den efter några långsammare takter dör ut i en orgelpunkt, höjs ett
långt rop ur alla strupar. Soldaterna stannar ett ögonblick och höjer vapnen mot den sida av vägen
varifrån de hör denna sång som föds ur människors smärta och tro. När stabschefen Nguyen Hien
vänder sig om för att kontrollera att kolonnen har satt sig i rörelse igen, märker han att männens
ansiktsuttryck har förändrats. Han vet inte hur och varför, men hans ögon som plötsligt blir
fuktiga blottar det för honom.
Först klockan åtta på kvällen, när det redan är helt mörkt, avslutas dagsmarschen och när männen
har grävt sina gropar kan de äntligen dra över sig sina nylondukar och somna. Stabschefen vid
57. regementet, det sista förband som anslöt sig till de styrkor som innesluter Dien Bien Phu, blir
då medveten om någonting som han med sin oskyldiga humor kallar en samvetsfråga. Han har
inte tvättat sig på tre dagar och känner sig frestad att göra det. Till slut sjunker han också ner i en
grop och sluter ögonen. Han har ännu inte sett ljusen från flygfältet och lägret, men marken känns
mjuk, som om han vilade på ett förlovat lands jord.
Den 25 januari 1954
Monsieur Jacquet som har återvänt till Indokina en vecka tidigare, sitter och lyssnar till general
Cogny som för honom och den franske arméstabschefen, vilken anlände till Indokina åtta dagar
tidigare än ministern, räknar upp de hot som ackumulerar sig över Dien Bien Phu. Navarre är
också närvarande, och Cogny försöker inte ta honom med överraskning.
Ministern som redan en tid varit orolig, spetsar plötsligt öronen. Han är satt och kraftigt byggd,
hans sätt är tillmötesgående, det snaggade håret understryker en viss brutalitet i hans drag. Han
stoppar under tystnad en ny pipa, och sedan vänder han sig plötsligt till Navarre och frågar om
denne är absolut säker på att hemföra segern. Dagen innan var det på ett hår när att en plastbomb
som var dold i en läderportfölj hade exploderat på en flygofficersmäss. Det var tredje söndagen
efter trettondagen, och den dagens evangelietext påminde om hövitsmannens ord till Kristus:
”Herre, jag är icke värdig att du går under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare
frisk. Jag är ju själv en man som står under andras befäl; Jag har ock krigsmän under mig, och om
jag säger till en av dem: 'Gå', så går han ...”