Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

180
skulle vara till ringa nytta. Cogny å sin sida påpekar att överbefälhavaren inte har fattat några
beslut beträffande ersättandet av Packetplanens amerikanska piloter i ett ögonblick då det befästa
lägrets förråd av infanteriammunition är nästan uttömda och någon komplettering inte har kunnat
ske på de senaste två dygnen.
Den kvällen har Langlais inbjudit en sjuksköterska som världspressen har börjat beteckna med
namnet ”Dien Bien Phus ängel” till middag i stabens skyddsrum. När hon anländer, säger general
de Castries:
”Geneviève, jag har nånting åt er.”
Ur en låda tar han fram en hederslegion som han har lånat av en fallskärmsofficer och fäster den
på mademoiselle de Galards bröst tillsammans med ett krigskors som Langlais har fått tag på
någonstans.
Den 30 april 1954
Korrespondensen som flödar mellan Navarre och Cogny fortsätter att skapa flaskhalsar i
radiotrafiken och ge kurirerna arbete. Hur många sekreterare förslösar sin tid på att knacka ner
dessa två mäns syrliga anmärkningar och meningslösa trätor, två män som skiljs av en sträcka på
ettusen kilometer och ett hat som inga olyckor kan minska? Navarre ger Cogny ansvaret för allt
som inte längre lyckas. Cogny å sin sida anser att det är Navarre som svarar för alla lidna
motgångar, både i detalj och i stort. Den rasande Navarre kommer snart att avsluta sina meddelanden
med en fras som gör slut på de bittra förebråelserna: ”Mottagit ert telegram som inte
kommer att besvaras. Vidhåller min inställning i alla punkter.” Det är Cogny som för sent har fått
fullmakter att göra bruk av alla sina resurser för att komplettera förråden av livsmedel och
ammunition, det är han som skall bestämma över transportplanen och deras användning. Navarre
höjer sig över sådana detaljer. Man frågar sig om deras känslor för varandra inte rent av, utan att
de själva har det klart för sig, går så långt att de fäster större vikt vid att störta rivalen i fördärvet
än vid att rädda garnisonen. De påminner om lord Lucan och lord Cardigan, om vilka deras
officerare sade: ”Ve den som hamnar mellan skänklarna till den saxen ...”
Den 2 maj 1954
Hettan är så stark att åskregnen börjar på nytt och dränker kitteldalen i tromber av vatten. Man
rör sig endast med största svårighet, gyttjan väller in i skyddsrum och förbandsplatser. Smutsen
som tränger in i såren blir en ny prövning för de sårade i båda arméerna som sjukbärarna med
uppbjudande av alla sina krafter transporterar till förbandsplatserna, men på ena sidan stiger de
ner i helvetets djup, medan triumfen hjälper dem som kämpar på den andra sidan att uthärda
smärtan och att övervinna fruktan för döden. Hur var det med Bigeard och Lang-lais, fann de inte
i all denna bedrövelse ett sista hopp? Om regnen fortsätter, kan vietsoldaterna inte längre använda
sina löpgravar. De måste gå fram i öppen terräng, och då blir de nermejade av kulsprutor och
kanoner. Segern kommer att tillhöra den som håller ut längst.
För överbefälhavaren presenterar sig läget i ett annat ljus. Hans möjligheter att inverka på general
de Castries är nästan obefintliga, och hur som helst beroende av osäkra signalförbindelser och
mellanhänder. Han har numera klart för sig att garnisonen upplever sina sista timmar och att den
sista möjligheten till räddning ligger i Genèvekonferensen.
Navarre som har kommit till Hanoi utan att ens meddela Cogny om sin ankomst, är av den
åsikten att förlängt motstånd i Dien Bien Phu är omöjligt. Eftersom regeringen inte vill höra talas
om kapitulation och Navarre vägrar att låta garnisonen dö (man talar fortfarande om Gono, ”låta
Gono dö”!), ber han Cogny studera operation ”Albatross”, en variant av ”Kondor” och en filial