Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

77
Den värld som skiljer farbror Ho från Frankrikes representanter är inte bara sättet att uttrycka sig
eller lyssna, inte bara språket och civilisationen, ty farbror Hos civilisation är visserligen inte
ännu teknisk, men ändå har han ingenting att lära av monsieur Letourneau eller monsieur Dejean.
Det är samma värld som senare skiljer monsieur Lacoste från Belkacem Krim, en värld av män
som inte kämpar för portföljer, mandat och statliga ämbeten utan för sitt folks frihet. Män som
man också finner hos oss i allvarliga situationer, i ögonblick av fattigdom, hungersnöd och död.
Ungefär vid den här tiden får underrättelsetjänsten veta att vietminhs ministerråd skall
sammanträda i Thai Nguyen, och man får också veta dagen och timmen för mötet, men begreppet
Thai Nguyen innefattar en hel mängd större och mindre byar. I vilken av dessa halmhyddor skall
nu centralkommittén samlas? För att krossa alltsammans under bomberna utan att någon av
huvudpersonerna, Ho Chi Minh, Vo Nguyen Giap eller Pham Van Dong lyckas undkomma, behövs
det hundratals B 2 6-or som sveper fram i flera vågor med några minuters mellanrum. Ett
sådant antal finns inte disponibelt. För att inte blotta den agent som hade gett upplysningarna,
avstår man helt och hållet. Och dessutom har Giap inrättat sitt högkvarter långt från all
bebyggelse, djupt nere i trånga raviner, bland nedstörtade klippblock. Där sitter han barhuvad, i
mörka kläder, omgiven av sina unga stabsofficerare, framför kartorna som ligger utbredda på
stora stenblock. Med håret kammat över vänstra tinningen så att den mäktiga pannan blottas
analyserar han Navarres felgrepp, skisserar upp sina motåtgärder, fattar sina beslut.
Enligt Navarres direktiv har Cogny planerat den eventuella evakueringen av Dien Bien Phu, och
nu skickar han till överbefälhavaren en kopia av sina instruktioner till Castries. Han har använt
metoden att förebära offensiva avsikter, vilket han för övrigt betraktar som plausibelt, så att säga
inom ramen för nebulosan, och gett planen formen av en kraftig aktion i riktning mot Laos, han
vill nämligen inte rikta ett förödande slag mot stridsviljan hos den förnämste medverkande, chefen
för det befästa lägret. Vilka försiktighetsmått! Skulle denne legendariske hjälte, denne
hetlevrade officer med sin röda scarf som långt före Bigeard har vetat att han är dömd att dö för
fosterlandet därför att han har valt krigarbanan, denne kavallerist som har gett så många bevis på
sitt mod och sin beredvillighet att kasta sig mot fienden, skulle han få hjärtklappning om han fick
veta att han har invecklat sig i ett företag med tvivelaktig utgång? I så fall finns det bara en
lösning, om denne ättling till en hel rad med marskalkar och son till en av republikens största
generaler har tappat modet, är det bara att ersätta honom med Vanuxem om man nödvändigt
måste hålla sig till samma antal galoner, eller med Bigeard om man äntligen vill ha en chef som
kan driva fram sina män och förflytta berg. Det finns ingenting i världen som kan avskräcka
Bigeard, han har kampen i blodet och en sällsynt klar uppfattning om landet och krigföringen i
dessa förhållanden. Men Bigeard har bara fyra galoner, och i denna konventionella armé som
klagar över att den har för många oduglingar i ledningen, har man ingen nytta av förvärvade
erfarenheter, ancienniteten har alltid försteget framför dugligheten. Bigeard och Vanuxem har
dessutom en annan fördel, båda har lämnat sina hustrur i Frankrike, de bebor inte tjänstevillor i
Hanoi med bil, chaufför, ordonnanser och telefon med vars hjälp de kan ventilera sitt
själstillstånd och intervenera med dunder och brak till förmån för sina män.
Med vilken rätt döljer man sanningen för överste de Castries? Varför får han inte veta vad som
väntar honom? Långt från att bli förskräckt måste han ju bli stimulerad om han är den som han
omöjligt kan låta bli att vara. Han är inte bara omgiven av officerare som citerar paragrafer ur den
officiella katekesen, och därför kommer han att förstå att Gabrielle och Béatrice inte förmår hejda
fiendens ursinniga anfallsvågor på flera kilometers avstånd från den centrala ställningen. De
bataljonschefer åt vilka han har anförtrott försvaret av dessa utsatta stödjepunkter har säkert
begagnat tillfället att framhålla det för honom, och han minns också Gilles avskedsord: ”Om du
förlorar en endaste tumsbredd mark, är du förlorad.” Vet han ens att Vietminhs överkommando