Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

113
som stelnar till. Denna kamp för vilken så mycket svett och så mycket blod redan har spillts, står
alltså för dörren, dess flammor kommer att färga himlen röd.
”Om vi segrar i kampen om Dien Bien Phu innebär det att vi förintar en mycket betydande del av
fiendens bästa styrkor, att vi befriar nordöstra delen av vårt territorium och utvidgar vårt
basområde, vilket möjliggör ett lyckligt genomförande av agrarreformen. En seger i slaget om
Dien Bien Phu innebär dödsstöten för Navarres planer som redan har drabbats av svåra
motgångar, ett fruktansvärt slag mot de fransk-amerikanska kapitalisterna som har ingått en
komplott för att förlänga kriget. Segern vid Dien Bien Phu kommer att få vittgående såväl
inrikes- som utrikespolitiska följder, den kommer att tjäna den världsomfattande rörelse som
ropar på fred i Indokina, i synnerhet i ett ögonblick då den franska regeringen som har lidit
nederlag efter nederlag äntligen strävar till förhandlingar för att göra slut på konflikten. Här följer
president Hos, partiets och regeringens order ...”
Rösten som hackar sönder orden och stavelserna som ibland viner som kulor, råkar plötsligt i
darrning, och sedan gör den en konstpaus innan den fortsätter:
”Medan våra trupper modigt går till anfall mot fienden på alla fronter för att samarbeta med oss,
riktar jag denna appell till alla kadrer och kombattanter i alla enheter av alla vapenslag i Dien
Bien Phusektorn! Vet att det alltid kommer att räknas som en ära att ha deltagit i denna historiska
kamp. Fast beslutna att förinta fienden, måste ni ständigt bevara detta motto i minnet: alltid
anfalla, alltid rycka fram. Undertryck skräck och lidanden, övervinn alla hinder, förena era ansträngningar,
kämpa till det bittra slutet, förinta fienden vid Dien Bien Phu, tillkämpa er en stor
seger! Ärans timme är slagen. Kadrer och kombattanter i alla enheter av alla vapenslag, framåt
för att göra er förtjänta av president Hos ärorika fana!”
Rösten tystnar plötsligt, men sedan beslutar sig kommissarien för att läsa ända till slutet:
”Överbefälhavaren för Vietnams folkarmé, undertecknat, general Vo nguyen Giap.”
Åhörarna förblir ännu ett ögonblick tysta, men när de får klart för sig att den politiske
kommissarien har slutat, brister de ut i höga rop och bifallsyttringar.
”Innan natten efter denna har förflutit, får ni veta om det är Frankrike eller Vietminh som dikterar
lagarna för vårt folk. Det gäller inte längre Dien Bien Phu eller Hanoi, det är hela Vietnams öde
som avgörs i denna kamp. Den besegrades förlust är segrarens lön.” Om man ersätter namnen på
länder och städer med Rom, Kartago, Afrika och Italien, skulle detta kunna vara Hannibals tal
dagen före Zama tvåhundra år före Kristus, sådant det refererades av Livius.
Om det nyss i Paris inrättade försvarsrådsutskottet hade varit informerat om att Dien Bien Phu
hotades av ett nära förestående anfall, hade det fallit sig naturligt att fråga general Navarre om
han inte hade för avsikt att flytta sin stabsplats till Hanoi. Men så sker inte. I det avseendet är
Plevens rapport ägnad att lugna: Navarre för befälet. Vem vågar väl tvivla på den saken? General
Fays skräckinjagande ord hindrar ingen från att sova.
Den 12 mars 1954
För sergeant Sammarco och kapten Capeyron är detta en fredag som alla andra. Sergeant
Sammarco väntar på de första Dakotaplanens ankomst med sina till handräckning kommenderade
fångar. Lastbilarna står färdiga att transportera provianten till förråden. Redan klockan åtta på
morgonen börjar fallskärmarna lösgöra sig från planen, ibland faller de i taggtrådshindren och
rivs sönder, och man förlorar tid på att lösgöra kollina. Sammarco går till flygplatsledningen som
är belägen i närheten av Packetplanets ännu rykande vrak och beklagar sig. Piloterna vet att de
borde undvika dessa överloppsansträngningar för insamlingsmanskapet, men ibland behövs det