Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

31
Svärmarna av vita och kakifärgade medusor singlar ner mot risodlingarna, tar mark och sjunker
ihop. Männen ropar på varandra, samlas, för in laddramarna i vapnen, går fram mot de färgade
röksignalerna som sänds upp från samlingsplatserna, stannar ett ögonblick, rycker fram
språngvis, korsar varandras stigar. Några tar skydd i ett snår eller en grop och dricker en klunk ur
fältflaskan. Eldskurar knattrar. Det är svårt att springa genom det ännu oskördade riset.
Cogny har lämnat sin stabsplats i Hanoi, hoppat upp i en Dakota och tagit Berteil med sig. I
flygplanet spejar han ivrigt mot de skogs- täckta och gräsbevuxna bergen som omger den
långsträckta gråa kittel-dalen. Berteil å sin sida drömmer om ett nytt större Na San, ett väldigt
lockbete som slängs åt Vietminh för att dra till sig deras trupper i massor och krossa dem. På
denna höjd ser man inte de stupade som ligger med ansiktet vänt mot himlen, och myterna antar
oanade proportioner.
Vid frukosten samlas generalerna och hjärntrusten bakom operation ”Castor” åttio kilometer norr
om Dien Bien Phu, i det böljande gröna högland som sträcker sig mot Kina, Lai Chau. Därifrån
leder en dålig väg längs bergsbäckar och över kullar mot Dien Bien Phu.
I Hanoi börjar genast ilastningen av de återvändande Dakotaplanen. Ingen får avlägsna sig från
planen där torrskaffning delas ut åt besättningarna. Klockan 14.00 inleds landsättningen av 1.
koloniala fallskärmsbataljonen över Natacha där Bigeard först nu börjar få en oklar uppfattning
om läget. Halva hans bataljon är isolerad, och han disponerar ännu inte över ett område där
helikoptrarna kan landa för att hämta de sårade. De häftiga striderna har gett upphov till stor
förvirring.
Vid 16-tiden drar sig vietminhtrupperna söder ut längs högra flodstranden och de dåliga
förbindelserna med stridsgruppens stab och den flygande stridsledningen omintetgör alla försök
att skära av deras reträttväg. Vid mörkrets inbrott, klockan 17.30, har Bigeard inrättat sin
stridsledningsplats i Dien Bien Phu och spärrat tillfartsvägarna med sina fyra kompanier.
Bataljonen Bréchignac rycker fram längs vänstra stranden och går i ställning på de första kullarna
i öster. 1. koloniala fallskärmsbataljonen, två rekylfria 75-millimeters batterier, ett 120millimeters
granatkastarkompani och en truppförbandsplats som landsatts på eftermiddagen
stannar i Natacha. Bataljonsläkaren André som utför sitt första hopp blir dödad. Vietminhs 910.
bataljon och 226. kompani lämnar åttiofyra stupade och fyra sårade på slagfältet.
Klockan 16.15 avgår ett officiellt och brådskande chiffertelegram som underrättar regeringen i
Paris om operation ”Castor”. För formens skull, och fast monsieur Jacquet som bäst gästar de
kungliga bankettborden i Laos och Kambodja, är det adresserat till ministern för förbindelserna
med de associerade staterna, Rue de Lille, där dechiffreringstjänsten har sina ämbetslokaler.
I utkanterna av byn Dien Bien Phu samlas barn i smutsiga baretter, åldringar och kvinnor med
runda, milda ansikten och svarta ögon som inte har haft tid att fly. De trycker sig mot varandra i
skydd av sina halm- och trähyddor och tittar förskrämda och nyfikna på soldaterna som talar i
sina radiosändare. Kvinnorna förstår inte ett ord av språket, men de fattar att detta regn av
beväpnade män inte kommer med lycka och välgång till byn.
Överallt genomsöker bataljonerna de för det mesta tomma husen i vilka det luktar starkt av
buffel. En bred stege leder upp till balkongen från vilken man kommer in i halmhyddan vars
bambugolv ger efter för varje steg. Fallskärmssoldaterna drar undan förhängena mellan rummen
som skiljs åt av korgflätade väggar. De bränner upp upprorsrörelsens sedlar på härden där grytan
ännu står på sin trefot i den heta askan. Uppskrämda katter gömmer sig i väggarnas glesa
trävirke. Nere på marken morrar gula hundar med raggen på ända, grisarna flyr till sina stior och
de små thaihästarna med yvig man och svans rör oroligt på sig i sina spiltor som påminner om