Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

50
min man bland er?” och pekar på några soldater. ”Där är han ju!” utropar de först glatt, och sedan
låtsas de bli förargade, och trampar dystert vidare, följda av männens skratt. När soldaterna råkar
rasta på samma ställe som kvinnorna, präglas baden i floden, samvaron i förläggningarna, de nattliga
mötena av en häpnadsväckande oskuld. Det hela påminner om ett möte mellan en grupp
blivande präster och en klosterskoleklass. Deras kyrka är den gränslösa kärleken till fosterlandet,
det enda föremålet för deras hängivenhet. Soldatens språk är av naturen trivialt och man
diskuterar sällan i högtravande ordalag kampens mål, men när man lyssnar till männen i denna
folkarmé tror man sig höra barn som leker krig. De enda känslor som deras samtal återspeglar är
en disciplin utan sprickor och en naiv religiös iver. Varje bärargrupps högsta önskan är att bli
inskriven på ärans tavla, och varje stridande har en enda ambition, att offra sig. Man ler kanske i
början åt denna indoktrinering, men till slut kan man inte undgå att imponeras av resultaten.
Inom varje enhet är männen sammansvetsade i oupplösliga celler om tre och tre enligt ett från
Kina importerat system vars avsikt är att underlätta undervisningen och skapa ett fastare grepp
om samvetena. Finns det under sådana förhållanden någon möjlighet att dölja sina tankar? Har
man minsta möjlighet att undandra sig denna ständiga och påträngande själsliga övervakning? De
politiska kommissariernas inverkan förvandlar varje man till ett lydigt verktyg i
överbefälhavarens och partiets händer. Man inte bara utför givna order, varje man förpliktar sig
edligen att alltid försöka göra mer än sin plikt.
Ett skräckinjagande krigsinstrument, detta som Navarre nu skall möta utan att känna till det! De
reliker som gör det största intrycket i museet i Dien Bien Phu är varken de vapen eller troféer
som har erövrats av de besegrade och som framkallar smärtans eller förnedringens tårar. Det
finns väl ingen längre som gråter över Waterloo? Den vänskap som trots regeringarna enar
människorna kommer en dag att översvämma jorden. I Dien Bien Phu får man leta länge i
montrarna efter dessa föremål som inte på minsta sätt drar till sig uppmärksamheten, enligt
grundarnas princip att allt bör vara av samma värde. Jag är dock av den åsikten att de två
viktigaste av dessa föremål är dels ett par sandaler som är nerslitna ända till corden samt ett
stolsben och en gavel till den bambusäng där Vo Nguyen Giap arbetade och sov bara några
kilometer från överste de Castries. En gång i framtiden, då ett annat museum upprättas där
bevisen på alla de missförstånd som har skilt folken åt ställs ut, bör till dem också fogas
luftkonditioneringsapparaten från general Navarres arbetsrum och fåtöljen från hans flygplan för
att visa att det finns krafter som höjer själarna och plötsligt framkallar det allra största av alla
mirakler: ett tillstånd då människorna som av alla levande varelser är de mest räddhågade därför
att de är de intelligentaste kommer så långt att de trotsar sina två mest skräckinjagande fiender,
smärtan och döden.
”Vi har fötter av järn”, säger folkarméns soldater på skämt. Deras hjärtan är också av järn. Hur
skulle de, om de inte drevs av en obetvinglig lust att förjaga de män som över en kam betecknas
med det föraktfulla uttrycket ”tay”, västerlänningar, gå med på att leva ett så hårt liv och trotsa
fiendens kanoner och flygplan? Ständigt har man predikat för dem att kampen blir lång, svår och
skoningslös, och att de i många år måste vänta på de vapen som är nödvändiga för att vinna
segern och lära sig att använda dem. Men Giaps dagorder av den 26 november har väckt de
ljusaste förhoppningar. Vid Dien Bien Phu kommer kanske det avgörande slaget att utkämpas.
Om varje soldat i folkarmén är villig att offra sitt blod och varje man och varje kvinna vill slita ut
sina ben och sina axlar för att föra frihetskampen till ett framgångsrikt slut, måste räddningen
vara i sikte. Vilket tillfälle! Västerlänningarna anar ingenting och visar ett grundmurat förakt för
allt som rör vietminhtruppernas förflyttningar och underhåll. Alltsedan nyheten har nått
regementena och småningom spritts till byarna, gör glädjen bördorna lättare och avstånden
kortare. Vägarna och förläggningarna i snårskogen genljuder av glada sånger. Armén brinner av