Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

136
klart för sig att det är Bigeard som är chef för 6. B.P.C.? De två officerarna råkar i ett så häftigt
meningsutbyte att Langlais plötsligt slår näven i den bjälke som bär upp taket till skyddsrummet
och säger:
”Ska vi inte slå huvudena i den där, så får vi väl se vilkendera av oss som har hårdare skalle?”
Båda brister i ett skallande skratt och skakar hand. Magra, seniga, knotiga, med skarpskurna, som
i sten huggna ansikten och skoningslös blick, söner till Mutter Courage, som så många av dem
som kämpar här, är de båda lättantändliga och snara till försoning, egenskaper som ofta
kännetecknar män som är beredda att dö för en stor sak. Langlais ledsagar sin nye vän Bigeard
till sjukhuset där doktor Grauwin ger honom en kraftig novokainspruta i lårpulsådern för att
lindra hans smärtor.
Att hålla ut betyder inte längre att låtsas eller att försäkra att man skall hålla ut, nu gäller det att
inte böja sig ens för de hårdaste slag. Sergeant Sammarco som har blivit avlöst från sin uppgift att
bevaka Gauchers kista svär oavbrutet när han samlar ihop lådor med ammunition och proviant i
taggtrådshindren. När liklukten sprider sig över lägret har livet plötsligt fått ett dittills okänt
värde, och för att förhindra att liken samlas i högar vid en bårhusgrop som från början, lik som
allt det övriga, gavs fullständigt löjeväckande proportioner, undertecknar Castries en kort och
motbjudande order: ”Hädanefter skall de stupade begravas på platsen.” Begravningsplatser på
vilka granater regnar ner måste betraktas som meningslösa, likkistor reserveras inte längre ens för
officerarna, och det är uteslutet att tänka sig att döda som inte längre har några militära grader
skulle transporteras till Hanoi med flyg när de sårade lider brist på allt och inte ens det djupaste
medlidande räcker till för att rädda dem. Några sårade har blivit begravda under lämningarna av
sorteringsskyddsrummet som störtade samman under elden från 11. 05-orna. Fader Heinrich
sluter ögonen på de döda och delar ut sista smörjelsen. Om han inte hade silverkorset om halsen
kunde man ta honom för en legionärofficer med den låga pannan, det snaggade håret och det
runda ansiktet som tyder på en viss böjelse för vällevnad. Grauwin har svårt att hålla tillbaka
tårarna. Det fruktansvärda skådespelet med lemlästade kroppar och bortslitna huvuden fyller
honom samtidigt med fasa och vrede. För att komma till det skyddsrum där han ibland unnar sig
några timmars vila måste han klättra över högar av amputerade lemmar. Långt ifrån att böja sig
inför det oblida ödet uppmuntrar han sina sjukvårdare, övertalar ingenjörstrupperna att bygga nya
skyddsrum som ledningen vägrar honom, bönfaller om penicillin och blod som flygplanen fäller
till honom med fallskärm. I intimt samarbete med sin vän Gindrey opererar han, sågar av
benknotor, reder ut metertals med tarmar, syr ihop gapande sår i bröstkorgar, låter evakuera de
hundratals lik som väller över kanterna på bårhusgropen och belamrar det lilla helikopterfältet,
taken till marketenterierna och sovsalarna. Makabra laster kring vilka svärmar av väldiga violetta
flugor surrar körs i lastbilar till gemensamhetsgravar som i all hast grävs med bulldozer.
Kan man beskylla vietminhsidan för omänsklighet och grymhet? Vem är det som respekterar
krigets lagar, och vem bryter dem? Det är ingen konst att förbli oberörd när jaktplanen susar över
snårskogen och låter kulsprutorna spela mot kolonnerna av bärare och sjukvårdare som bär sina
sårade på bårar täckta med nylondukar mot sjukhusen bakom stridslinjerna, men hjärtat bultar av
indignation för att Giaps artillerister beskjuter flygplan med röda korsets emblem. När jag talade
med Giap, hävdade han att han aldrig hade gett en sådan order, men han påstod inte att han skulle
ha förbjudit det. Han förde krig. Och Langlais medger själv att om man hade låtit honom välja
mellan förstärkningar av en bataljons styrka och evakueringen av de sårade, skulle han ha föredragit
evakueringen.
I krig måste man alltid vara beredd att möta fasor och ovärdiga handlingar, och vem kan svära på
att vietminhtrupperna hade så orätt när de antog att vi kanske begagnade oss av de internationella