Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

215
man höll stort hus och intrigerade. Inramningen till detta krig var papperskriget, tält och kylanläggningar,
staber och en organisation som gjorde det möjligt för dessa staber att förflytta sig, att
sitta, att äta och att sova bekvämt. Hur många fördelnings-, brigad- och regementschefer förstod
att de måste lida med sina män, leva samma liv som de, förflytta sig till fots, osynliga, tysta och
fruktansvärda som den fiende som omgav dem? Hur många bataljonschefer i främlingslegionen
var det inte som under striderna följdes av en kuli som bar på en kagge med rödvin som skulle ge
dem mod i barmen? Trots de oräkneliga ton bomber som fälldes mot fiendens kommunikationslinjer
blev den väg som folkarmén använde för sin ammunitionsförsörjning aldrig avskuren, och
det var inte den kinesiska hjälpen som besegrade general Navarre, det var Peugeotcyklarna som
kunde lastas med mellan två- och trehundra kilo och knuffades fram av män som aldrig hade tillfälle
att äta sig mätta och som sov på marken på tunna nylondukar. General Navarre blev inte
besegrad av de större resurserna utan av motståndarens intelligens och segervilja.
Vilken skrämmande naivitet visade inte de högsta cheferna! Hur är det möjligt att Navarre har
glömt att det var han själv som till allas häpnad den 3 december beslöt att leverera batalj vid Dien
Bien Phu? Hur kan han skylla nederlaget på den omständigheten att Giap mot alla förutsägelser
beslöt att inleda offensiven åtta månader tidigare än väntat? Vem var det som tvingade Navarre
att till grund för sin bedömning av läget ta hypotesen att fienden inte skulle förändra sina
metoder, att hans resurser inte heller skulle ökas, och att Giap inte skulle ha den fräckheten att
kullkasta planer som var uppgjorda av en general med den högsta tänkbara militära utbildning?
Vem tvingade honom att stänga in sig i detta befästa läger som inte erbjöd något naturligt skydd
mot artillerield? Finns det ännu någon som kan inbilla honom att han kunde hindra de fientliga
fördelningarna från att tränga fram mot Laos när en enda av dem sopade bort de spärrar som han
placerade ut längs vägen till Luang Prabang?
Man förstår att Navarre inte själv vill anklaga sig för svåra felbedömningar. De är så flagranta att
det inte är nödvändigt att se honom offentligen vädra sina synder. Det var inte meddelandet om
Genève-konferensens öppnande som låg som grund för Giaps beslut att inleda offensiven mot
Dien Bien Phu, det var den allmänna mobiliseringsordern som han gav den 6 december 1953. Det
är också alldeles för enkelt att låta konsekvenserna av ett nederlag bli beroende av Frankrikes sätt
att reagera för det. Navarre var, tillsammans med sin strategiske rådgivare, general Berteil, den
ende som var och förblev blind. Ingen hade bett honom ta sådana risker som han förresten i sin
egen plan hade förbundit sig att undvika. Ingen hade sagt honom att det var hans absoluta plikt att
försvara Laos. Alla varnade honom och påpekade att expeditionskåren som var sammansatt av
sjutton olika nationaliteter och sålunda inte kunde betraktas som enhetlig, var ett synnerligen
sårbart instrument. Vem kunde han ännu inbilla att han hade möjligheter att tillfoga Vietminh ett
hårt slag när det redan var tydligt att operationen ”Atlante” hade förbrukat hans reserver till ingen
nytta och Dien Bien Phu till hela västerlandets ohöljda fasa höll på att falla? Vem kunde ännu
sätta tro till hans optimism och bevilja honom de resurser som han begärde för att intensifiera ett
krig som han inte hade kunnat föra?
Navarre var omedveten om allt detta, eller åtminstone låtsades han vara det. I Navarres ögon var
en bataljon lika god som en annan. Han spelade sitt spel med riktiga idéer och oriktiga pjäser.
Han utgick från fullt godtagbara principer, men han begick fel på fel. Han ville ha ett krig med
rörliga operationer, och han stängde in sig, han vägrade att ta upp kampen med fiendens huvudstyrkor,
men ändå framprovocerade han denna kamp och fattade inte att han satte hela krigets
avgörande på spel med ett enda tärningskast. Stabsarbetet och underrättelsetjänsten var hans rätta
fält, men han betvivlade ständigt de upplysningar som han hade till sitt förfogande. När han
förstod att nederlaget var oundvikligt, förringade han dess betydelse och tillskrev motgången
yttre omständigheter, inte sina egna misstag. Han saknade förmågan att leda människor och