Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

37
läst fursten av Ligne och överste Ardant du Picq. Vad Mao Tsetungs erfarenheter beträffar, har
han tagit ad notam allt som kan vara honom till nytta: kring ointagliga befästa platser måste man
skapa ett tomrum, man måste alltid sorgfälligt undvika strider med oviss utgång, man måste
ständigt vika undan för en överlägsen motståndare och slå till om motståndaren drar sig undan,
människor och själar måste mobiliseras mot fienden, de måste ha en klar och enkel sak att kämpa
för. Hans soldater slåss för sina fäders berg.
Vad hatet beträffar, bereder det Giap inga svårigheter att finna inspiration i sitt eget hjärta. Hans
hustru, som häktades och dömdes till livstids straffarbete av en krigsrätt i Hanoi, dog i ett franskt
fängelse därför att hon liksom han kämpade för sitt lands frihet. Har han verkligen yttrat följande
ord: ”Varje minut dör hundratusentals människor på vår jord. Hundratals, tusentals, tiotusentals
människors liv och död är av ringa betydelse, även om de råkar vara våra landsmän?” Han
förnekade det harmset när jag ställde denna fråga till honom. Denna känslolösa fras klingar
emellertid inte falskt i hans mun, och jag tror nästan att jag i hans ställe skulle ha skrikit ut den
för att övertyga mina medbröder om att segern endast kunde nås till detta pris. När jag i de salar
som alltjämt hemsöktes av kung Jeans och hans marskalkars skuggor såg detta godmodiga
ansikte ur vilket humorn ibland lyste fram, hade jag inte svårt att föreställa mig hur han reagerade
för de händelser ur vilka hans smärta och hans hämndlust växte fram.
Detta breda ansikte som lyser av intelligens, denna höga och mäktiga panna som inramas av en
sträv svart man utstrålar orubblig beslutsamhet. Hans minspel uttrycker i tur och ordning ironi,
godhet, slughet och en kraft som ingenting kan krossa. Om Navarre i den kamp som kamrat
presidenten Ho Chi Minh beskrev för David Schoenbrun i Fontainebleau den 11 september 1946
disponerar över en massa av imponerande styrka, är Giap å sin sida rovdjuret som bereder sig att
kasta sig över den. ”Det blir en kamp mellan en tiger och en elefant. Om tigern stannar för att
hålla stånd, genomborrar elefanten den med sina betar. Men tigern stannar inte. Den trycker i
djungeln på dagen och kommer fram först efter mörkrets inbrott. Den kastar sig över elefanten
och sliter remsor ur dess rygg för att sedan dra sig in i skuggorna igen, och elefanten dör så
småningom av utmattning och blodförlust.” Navarre borde alltid ha haft Giaps fotografi uppställt
på sitt skrivbord, på samma sätt som Montgomery ständigt hade Rommels bild framför sig under
fälttåget i Västöknen. Men kanske han tyckte att det var en alltför stor uppmärksamhet mot en
man som inte hade avlagt några högre militära examina och som kallades ”general” endast med
citationstecken. Mao Tse tung var inte heller yrkesmilitär, men inom alla konstarter finns det
begåvningar som först sent kommer till sin rätt.
Vid denna tidpunkt har Giap lämnat improvisationsstadiet bakom sig. Så amatör han än är har
han med stöd av erfarenheterna från sina motgångar lyckats skapa en slagstyrka som inte längre
består av löst sammanfogade partisanskaror utan av sex infanterifördelningar på var och en tre
regementen samt en tung fördelning med artilleri och ingenjörstrupper, förutom transport- och
luftvärnsförband. Det var svårt att tänka sig att han med ett sådant instrument inte skulle utsätta
sig för hårda slag om han försökte kopiera de europeiska arméerna. Och det var förmodligen på
denna risk som Navarre tänkte när han med hänsyftning på Vietminh förklarade för Salan: ”I så
fall är det slut med honom ...” Javisst, om Giap kastar fram lastbilskolonner och artilleribatterier
längs vägarna, är han förlorad. Men Navarre misstar sig om han tror att historieläraren går i
denna fälla. Tigern Giap går fram steg för steg, han förlorar inte ett ögonblick ur sikte den elefant
som han vill förinta, han känner sig för och sätter inte in sin huvudstyrka om inte motståndet
förefaller honom lämpligt.
Giap får reda på alla detaljer i operation ”Castor” med en blandning av fruktan och glädje. Långt
ifrån att underskatta Navarre och Cogny tror han inte ett ögonblick att de har engagerat sig i detta