Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

146
det centrala motståndsområdet. Vid denna tid på året är det alltjämt ljust.
Klockan 18.45 inleder 312. och 316. fördelningarna ett anfall från sex olika riktningar, och
Botella meddelar nästan genast per radio: ”Marockanerna i Eliane i drar sig tillbaka i riktning mot
mig.” Några ögonblick senare anropar Bigeard Langlais: ”Gossen Pierre från Bruno, gossen
Pierre från Bruno, garnisonen i Dominique 2 drar sig tillbaka som en man. Jag ser dem komma
nerför sluttningen mot floden i vildaste oordning ...” Det är algerierna. Upptänd av vrede
bevittnar Bigeard katastrofen utan att kunna ingripa. ”Mina män var lugna”, berättar han senare,
”de betraktade med avsmak detta skådespel.” Eliane 2 berörs också av anfallet, major Nicolas
viker inte en tum, men kontakten med Langlais, gossen Pierre, är bruten. Langlais vill rikta
artillerielden mot Nicolas kulle, men Bigeard uppmanar honom att vänta. Klockan 20.00 drar sig
Nicolas med kulsprutepistolen i handen mot bakre delen av stödjepunkten. Dominique 1 svarar
inte längre. Det myllrar av vietminhsoldater överallt, och marockanerna försvarar sig inte längre.
Kompaniet Dang Vo ensamt tar fyrtiosju fångar, men också vietminhtrupperna lider svåra
förluster när de bombas och beskjuts av B 26-orna. Är bombplanen oxar som förs till slaktbänken,
som kapten Hien säger? Tjurar snarare, som vilt rusar på i skymningen. Nitton av dem
fäster den kvällen sina banderillas av napalm på kullarnas krön.
Langlais som anser ett nattligt motanfall omöjligt, beslutar att inleda det i gryningen med
Bigeards och Tourrets bataljoner. Men sedan ändrar han sig när han minns Béatrice och
Gabrielle, lösgör fem kompanier av 1. Bep och 13. halvbrigaden från västsluttningarna och
beslutar att kasta dem det en efter det andra mot Eliane 2. Klockan 23.00 är fransmännen tjugo
meter från kompaniet Dang Vo som ligger fastnaglat i den häftiga artillerielden från Isabelle. Tre
vietminhsoldater har förgäves försökt plantera den röda flaggan med den gyllene stjärnan på
kullens krön. Underlöjtnant Thélot blir dödligt sårad. Hans sista brev av den 25 mars röner
samma öde som alla de hoppfulla telegram: ”Hälsan god, moralen god, många kyssar”, som
kamraterna åtar sig att skicka till levande eller döda kämpars familjer. När det kommer fram till
hans bror, får de egna det intrycket att han fortfarande lever. Två dagar tidigare hade hans
kompani avlöst ett thaiförband som Langlais inte längre litade på i Dominique 2.
Langlais fem kompanier återtar Eliane 2. När legionärerna rycker fram till utgångsläget och
grupperar sig till anfall, hör Bigeard dem sjunga tyska soldatsånger som stiger upp mot honom
från dalbottnen. Kapten Hervouëts sju stridsvagnar är i verksamhet på R.P. 41 och mejar ner de
fientliga grupper som rycker fram mot det centrala motståndsområdet. I området kring
Dominique 3, öster om en uttorkad flodarm, ligger ett batteri av 4. koloniala artilleriregementet
under befäl av löjtnant Brunbrouck under eld och hotat av kringränning. Batteriet skjuter med
direkt riktning. Trots att läget är kritiskt och en av pjäserna försatt ur funktion, vill inte löjtnanten
överge pjäserna och terrängen, men han bereder sig att spränga eldrören om fienden lyckas tränga
fram till batteriplatsen. Han ber om eldunderstöd från grannstödjepunkterna och två fyrdubbla
12,7 millimeters kulsprutor som Langlais har förflyttat från flygfältet och placerat så att de kan
bestryka hela Eliane 2:s sydsluttning på vänstra flodstranden.
Telegrammen som hopar sig på general Navarres bord i Saigon berättar om den nya katastrofen.
Navarre låter göra i ordning sitt flygplan, han tänker flyga till Hanoi. Dyningarna av denna
pessimism når fram till Paris sent på eftermiddagen.
För att tillfredsställa Langlais behov anhåller Cogny om en förstärkning av flygtransporterna. 118
Dakotaplan måste kunna fälla 295 ton om dagen. Flygvapnet 175 ton om dagen. ”Stridens utgång
beror i hög grad på detta”, tillfogar Cogny. Och när överste Berteil frågar vad han skall svara,
säger Navarre: