Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

75
återkallande”, säger han för att göra slut på samtalet.
Cogny underkastar sig och tiger. Han besväras av sin väldiga kroppshydda. Han sjunker ihop i
fåtöljen. Navarre vänder sig mot fönstret och tittar ut mot den oländiga höglandsterrängen, ett
tillhåll för subalterner, meniga soldater och den upproriska ohyran som kämpar för sitt land. Hans
lott är att sväva högt över omständigheterna och genomtrumfa sin vilja. När Cogny ser på denne
kalle och envise man som alltid slingrar sig undan, som ständigt säger nej till allt, känner han en
stark motvilja mot denna skarpa profil, detta gråa, slätkammade hår där mössranden har lämnat
ett märke som kunde vara avtrycket av en krona. Han känner sig ensam och saknar den sluge
Salan, hans skarpa blickar, hans spetsiga rovdjurständer. Salan kunde också begå misstag, men
man kunde få kontakt med honom, övertyga honom, vinna honom. Navarre tycks man aldrig få
grepp om. Minst av allt kan man tänka sig att skapa ett vänskapligt förhållande.
Den 5 januari 1954
Graham Greene besöker Dien Bien Phu och Castries bjuder honom på lunch på sin mäss. Han
jämför överstens skarpa drag med skådespelaren Ernest Miltons. Vid bordet talar överste Piroth
om Na San, men överste de Castries slår näven i bordet och utbrister med ”shakespeareskt
ursinne”, som Graham Greene uttrycker sig:
”Tyst! Jag vill inte höra talas om Na San som var ett befäst läger. Det här är en offensiv bas.”
Dessa ord, tillägger Graham Greene, följdes av en pinsam tystnad som bröts av en av Castries
stabsofficerare, förmodligen Séguins-Pazzis, som frågade författaren om han hade sett Claudels
Christophe Colomb i Paris.
Under det därpå följande besöket i stödjepunkterna frågade Graham Greene sin vägvisare:
”Vad menade översten med uttrycket 'offensiv bas'?”
Med en stor gest visade officeren på krönen:
”För att vi ska kunna utföra offensiva operationer, är det inte ett stridsvagnskompani som vi
behöver utan ettusen mulor.”
Enligt general de Castries var avsikten med detta uttalande att genom förmedling av Graham
Greene föra fienden bakom ljuset.
Den 15 januari 1954
Vad Cogny beträffar, tycks han inte hysa några tvivel. När han återvänder från en inspektion av
försvaret i norr och söder om det befästa lägret, förklarar han för United Press' korrespondent i
Hanoi: ”Jag hoppas att fienden attackerar Dien Bien Phu. Det är visserligen tänkbart att vi en tid
kommer att ha besvär av det fientliga artilleriet, men vi ska tysta det. Eftersom Giap inte kan gå
mot Laos med större styrkor i fruktan för att bli tagen i ryggen, blir han tvungen att anfalla. Jag
kommer att göra allt för att ge honom en läxa och ta ifrån honom lusten försöka sig på högre
strategi.”
Ord som i våra dagar inte har någon större tyngd, som påminner om de utmaningar som man
fordom riktade mot fienden från stadsmurarna. Men här där den anfallande behärskar höjderna,
försvararen ligger nergrävd och avståndet mellan dem är långt, borde man använda andra
uttrycksmedel än Hektors röst på Trojas murar. Varje deklaration som avges av generaler och
politiker hamnar förr eller senare, från den ena mellanhanden till den andra, på Giaps bord. För
att vinna tid använder sig Castries med överkommandots medgivande av en enklare och mera
direkt metod: han låter flygplanen sprida ut flygblad i de fientliga ställningarna och på vägarna,