Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

Vanuxem som efterträder Castries, och den gode generalen kommer inte länge att kunna hålla
stånd inför detta vilddjur.
44
Navarre återigen har tänkt på Castries därför att han känner honom. Han har haft honom under
sitt befäl som sergeant när han själv var löjtnant, som underlöjtnant när han var kapten vid 16.
dragonerna i Saint-Germain och senare som major vid i. armén när Navarre var chef för 3.
marockanska spahiregementet, det regemente där såväl befäl som manskap bar den berömda röda
scarfen som framkallade beska kommentarer från de Lattres sida. I detta land där Navarre är omgiven
av människor som han misstror, hakar han sig fast vid alla som han tror att han kan lita på.
Enligt Navarre som känner Castries väl är denne en framstående officer, en man som har
diskuterats och tål att diskuteras, som inte så sällan har blivit nedsvärtad, men som är en
förträfflig kavallerist med blick för terrängen. Under Napoleon skulle han ha varit Lassalle, den
främste avantgardesgeneralen i hela Grande armée. Och det är en kavallerist som behövs här, det
betvivlar Navarre inte längre när han susar fram längs kitteldalens dammiga vägar i en jeep med
Gilles vid ratten. Här behövs det snabbhet och beslutsamhet om man vill hindra fienden från att
tränga ner i dalen. Navarre grips så småningom av ett slags tankens berusning, han andas in den
ljumma luften och kisar knappt mot det skarpa ljuset som han aldrig mildrar med solglasögon när
han är klädd i uniform. När det gäller att förflytta sig från ena änden av dalen till den andra och
sopa krönen rena, kommer Castries som var hans förtruppschef under den lyckade operationen
mot Karlsruhe att uträtta underverk med de stridsvagnar som skall transporteras hit som lösa
delar. Men hur blir det med de längre bort belägna, högre krönen som dominerar detta
operationsområde på alla sidor så långt ögat når? Navarre har flyget som får till uppgift att mala
sönder allt som rör sig på dem. Och manöverterrängen kring Dien Bien Phu kommer Castries att
sopa ren med sitt artilleri och sina automatvapen om fienden vågar sig ut i den. Felet med
Indokina är kanske att kavalleristerna aldrig har fått visa vad de duger till, men nu finns här
Navarre, och Castries som är utsedd av honom.
Den 30 november 1953
Navarre flyger till Thai Binh i Röda flodens mynning för att personligen meddela Castries
utnämningen och diskutera uppdraget. När han stiger ur Beaver-planet och besvarar Castries
hälsning, kan han inte dölja sin glädje över att återfinna en av sina trogna. Han strålar av lycka,
han blir talför, nästan humoristisk. Castries person har förmågan att försätta honom på det mest
angenäma humör, och Cogny som nästan ser utklädd ut i sina shorts, sina fallskärmsjägarkängor
och den grova alpkäppen står slagen av häpnad. Den här gången är det en betydande befordran
som Navarre meddelar sin förre underlydande: chefskapet i Dien Bien Phu. Castries glädje är inte
översvallande. Såväl han som Vanuxem har fått löfte om brigadgeneralsstjärnorna till våren. Är
det inte fara värt att han hamnar alltför djupt i lorten om han tar emot detta uppdrag?
”Om det är meningen att upprätta ett befäst läger”, säger han till Navarre, ”är det faktiskt inte min
avdelning. Jag måste be er utse någon annan.”
”Gilles vill göra det till ett nytt Na San”, svarar Navarre. ”Jag är däremot inte av samma åsikt.
Dien Bien Phu måste bli en offensiv bas. Det är därför som jag har valt er.”
För att slutgiltigt övertyga honom, tillfogar Cogny:
”Där borta behöver vi en kavallerist som inte är rädd för berg. Denne kavallerist är ni, och ni får
operera på stora ytor i höglandet.”
Överste Christian Marie Ferdinand de la Croix de Castries med sin röda båtmössa, den
scharlakansröda scarfen om halsen, en blänkande sittkäpp i handen och ständigt åtföljd av sin