Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

200
bredvid lik i upplösningstillstånd tittar efter honom när han går, som om de hade sett frälsningen
försvinna i fjärran.
I stabsplatsens närmaste omgivningar ropar vietsoldaterna på Lang-lais som går emot dem.
”Det är jag.”
De omringar honom, och Bigeard med sin stabspersonal följer honom. Vietsoldaterna ropar
också:
”Bigeard! ... Var finns Bigeard? ...”
Med händerna i fickorna går Bigeard vidare bland alla de namnlösa männen i den långa
kolonnen, förskansad bakom en tystnad som han inte kommer att bryta på flera dagar, beredd att
begagna sig av första bästa tillfälle att rymma. Låt dem leta efter Bigeard, vargen! Han har
ingenting med sig, inte ens ett paket cigarretter eller en reservportion, medan många av de andra
fångarna bär med sig resväskor fullpackade med livsmedel. Hans trogne kalfaktor Chevalier som
känner honom har hämtat en limpa Lucky Strike i Castries skyddsrum. Bigeard har säkert
klart för sig att vietsoldaterna vill ha tag på honom, men han fattar redan nytt mod. Kampen är
inte slut. Ingenting är slut så länge blodet rinner i ådrorna. Det här är inte bara en kamp mellan
västerlandet och upprorsrörelsen, mellan expeditionskåren och folkarmén, det är en match mellan
honom personligen och vietminhtrupperna. Hur är det möjligt att dessa småväxta män av vilka de
yngsta ser ut som femtonåringar och som ständigt har undvikit handgemänget i fruktan för att
råka ut för sina övermän, att de nu står här som segrare? Hur skall man i framtiden undvika nya
förödmjukelser? Vilka lärdomar skall man dra av detta äventyr, av denna armé av termiter som
har kämpat med tom mage men uppfylld av idéer och förhoppningar som de politiska
kommissarierna har matat i dem? Dessa frågor upptar ständigt hans tankar. Också han har hört
Partisanernas sång som vietminhradion sände hela natten. Han blir inte kvitt sin förvirring.
Han går vidare tyst och sluten, med sänkt blick och slokande axlar för att inte väcka
uppmärksamhet, med halvslutna ögon iakttar han vakterna och väntar på ett tillfälle då
bevakningen slappnar av för att ge sig iväg mot bergen med några kamrater, ett företag som
lyckas för underlöjtnant Makowiak som faktiskt kommer fram till en postering i Laos. Bigeard
väntar sig ingenting av folkarméns storsinthet. Han är besegrad, han måste underkasta sig de
besegrades lag utan att någonsin acceptera den. ”Stackars satar ...” Denna svordom upprepar han
gång på gång för att kritisera sig själv och kritisera dessa enfaldiga teoretiker som trodde att de
skulle segra därför att deras befästa läger var späckat med kanoner och tunga kulsprutor och för
att de dagligen fick sin försörjning med flyg från Hanoi. Han minns kanske att fransmännen
också vid Azincourt föraktade fienden och att samma skrytsamma stämning rådde före slaget.
Men framför allt, inga tårar, som han har sett några av kamraterna fälla. Det behövs andra
metoder för att hemföra segern över de totalitära regimernas termiter. Och vad beträffar
segerparaden med musik i spetsen, förbimarschen på huvudstadens gator som många av
officerarna trodde att de skulle få uppleva när vietminhfördelningarna var nermejade i
taggtrådshindren, småskrattar Bigeard vid blotta tanken. Så här ser den ut, denna triumf som har
förberetts av expeditionskårens staber och godkänts av regeringarna! Han vet inte att fångarna
kommer att samlas om några veckor för att defilera med sänkt blick i kolonn med åtta, en
skammens parad, bevakad av småväxta män med kulsprutepistoler, framför sovjetvärldens
kameramän. Men när han blir ombedd att medverka i rekonstruktionen av stabsplatsens erövring,
svarar han: ”Hellre döden.” Och därvid låter hans besegrare det bli.
På alla håll ropar vietsoldaterna på Bigeard, de vill äntligen på nära håll se vilddjuret som har
fångats tillsammans med fårahjorden. Men hur skulle de känna igen honom, han har ingenting