Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

197
mot Castries skyddsrum ser han en väldig vit flagga vaja på taket. Kapten Capeyron kommer
plötsligt att tänka på att han måste bränna vimpeln med 3. kompaniets nummer. Han lutar sig
över en eld som legionärerna har tänt och ser just de sista bokstäverna i ordet ”Fidélité” förtäras
av lågorna när vietsoldaterna uppenbarar sig. En av deras ledare ropar:
”Händerna upp!”
Capeyron lyder inte. Några soldater kommer närmare, och en av dem sparkar honom i baken.
Några legionärer skyndar till för att ingripa. Blek av förödmjukelse hejdar Capeyron dem.
”Rör er inte. Det är för sent.”
I skyttegravarna i Eliane börjar vietsoldaterna samla ihop de stupade, både sina egna och
motståndarens, och gräver ner dem. Uppe på krönet av Eliane 2 reser de ett tio meter högt
minnesmärke av bambu som de pryder med vita sidenfallskärmar.
Algerier och marockaner som redan i flera dygn har legat nergrävda i sina skyddsgropar kommer
fram, slänger ifrån sig utrustningen och viftar med vita trasor. Det faller sig naturligt för dem att
finna det ord som i alla tider och i alla arméer har inneburit slutet på striderna och förbrödring
med de förra fienderna. ”Kamrater ...” ropar de.
Kompanichefen Tho som har fått order att upprätta en fördelningsplats för fångarna, finner dem
fogligare än han har väntat sig. De flesta sträcker på sig som om de hade varit fullständigt
utmattade och utför andningsövningar. I grupper om tio man skickas de bakåt till en längre bort
belägen samlingsplats, de får inte ens vaktmanskap med sig, man visar dem helt enkelt vägen.
Chefen för förbandsplatsen i Him Lam, doktor Nguyen duong Quang, en elev till professor Tung,
låter resa tält av fallskärmar åt de sårade och beger sig till sjukhuset.
”De kommer ...” Dessa ord hör man överallt. Langlais går till sitt skyddsrum och bränner i all
hast sina brev, sina personliga anteckningar, fotografierna av den kvinna som han älskar, ja till
och med den röda baskern. Han omfamnar Geneviève de Galard och ber henne framföra en
hälsning till hans mor, och officerarna i hans stab bränner arkiven och skrivmaskinerna. Han
sätter på sig sin gamla djungelhatt som kommer honom att se ut som en sorgsen sjöman i sydväst.
Varför bränner han den röda baskern, medan Bigeard behåller sin? Han fruktar att vietsoldaterna
skall ta den som trofé, och omedvetet vill han också bespara den käraste militära symbol han äger
nederlagets förödmjukelse. Denne handlingens man känner sig plötsligt bortkommen och vet inte
vad han skall ta sig till, men Bigeard har tagit av sig gradbeteckningarna och ordensbanden,
dragit ner den röda baskern i pannan och förbereder sin flykt. Han lindar en nylonkarta över
höglandet kring vristen, funderar på att gömma sig i en grop, under en hög med fallskärmar.
Varför skulle han inte kunna klara sig?
I det befästa lägret börjar röken från eldsvådorna stiga mot skyn, överallt råder liv och rörelse och
man hör explosionerna när materielen sprängs i luften. Tusentals bleka och avtärda män,
demoraliserade av de häftiga striderna och kanonaden som har pågått utan uppehåll sedan den
maj, som har druckit av flodens gula vatten sedan reningsanläggningarna blev förstörda, återfår
nu hoppet om att leva vidare. Spontant, som om träldomen hade varit deras naturliga
existensform, bildar de kolonner, knyter vita trasor i änden på käppar och låter fösa sig åt nordost,
längs R.P. 45, följda av legionärernas och fallskärmssoldaternas föraktfulla blickar. Dessa scener
har inte stor likhet med de bilder från nederlaget som togs några dagar senare av i hast ditkallade
kameramän som arbetade med fogliga nordafrikaner som kläddes ut till fallskärmssoldater. Hur
många är dessa som i en hast beslutar sig för att föredra fångenskapen framför oförskämdheten?
Tiotusen? Och har man rätt att tro att Dien Bien Phu aldrig skulle ha fallit om de hade slagits lika
tappert som de tvåtusen som beredde sig att försöka en utbrytning? De sprängda kanonerna, de