Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

187
kompanierna och bataljonens stabsplats har tagits i bruk, ligger anfallsberett framför Eliane 4:s
kullar.
Botella besvarar elden med granatkastare och rekylfria kanoner. Viet-trupperna tränger ända fram
till hans stabsplats och kastas tillbaka igen av vietnameser som under beslutsamt befäl kämpar
lika vilt som sina motståndare, lika tappert som sydkoreanerna slogs mot nordkoreanerna. En av
deras officerare, kapten Phan Van Phu, ser sitt kompani smälta samman till trettio man.
Klockan 21.00 går rapportkarlen Tran Ngoc Duoi i folkarmén till storms tillsammans med sin
enhet. I det vita ljuset från lysraketerna som har ersatt månen som är i första kvarteret, kan han se
hur de franska motanfallen utvecklas. Trots ett splitter i huvudet och ett annat i högra benet
vägrar han att låta sig evakueras, han släpar en sårad plutonchef i skydd och fortsätter haltande att
förmedla order. När en stormpionjär stupar, övertar han dennes laddning, placerar den, tänder
stubinen och återvänder till sin egentliga uppgift. Vietsoldaterna faller hoptals för
granatkastarsplittren, men bakom dem följer ständigt nya anfallsvågor som når fram till sina
stupade kamrater och stormar förbi dem.
I Eliane 2 som försvaras av två kompanier från r. B.P.C. under befäl av kapten Pouget rusar en
vietsoldat mot sergeant Chabrier, riktar sin kulsprutepistol mot honom och ropar: ”Ge er. Ni är
förlorade ...” och faller i samma ögonblick död ner. Klockan 23.00 sänker sig plötsligt en djup
tystnad över ställningen, och Pouget tänker: Nu lämnar de oss kanske i fred, då plötsligt jorden
skälvande och nästan ljudlöst höjer sig som kammen på en väldig våg, stiger högt mot skyn och
faller med ett öronbedövande dån ner på taken till skyddsrummen och i skyttegravarna. Det var
vietpionjärernas tusenkilosmina som exploderade. Krevadgropen som öppnade sig under
försvararnas fötter och uppslukade dem finns fortfarande kvar. Någon vegetation har inte uppstått
i den, men de årliga åskregnen fyller den så småningom.
Stormtrupperna som väntade på denna signal känner marken skälva under sina fötter och kastar
sig vilt tjutande över den söndersprängda försvarsställningen. Viceplutonchefen Dang Phi Tuong
vid. 7. plutonen av 3. kompaniet av 98. regementet rycker snabbt fram genom automateldskurarna
mot de förstörda blockhusen, men han hejdas av elden från sergeant Chabriers pluton som
skjuter eldskurar på hela magasin och mejar ner angriparna i den gyttjekrater som minexplosionen
har öppnat. ”Vilken njutning för ögat” ropar en av kg-skyttarna. Men till slut strejkar vapnen,
ammunitionen tar slut och myllret av vietminhsoldater väller in över ställningen. Det sista automatvapnet
som tystnar är 12,7 millimeters kulsprutan i den nergrävda stridsvagnen ”Bazeilles”.
Vid midnatt ber de fem Dakotaplan som skall fälla det sista kompaniet med förstärkningar att
försvararna för deras skull skall höra upp att skjuta lysraketer som hindrar dem från att se det
upplysta fällningsområdet. Langlais och Bigeard tvekar. De frågar sig hur flygarna bland alla
mynningsflammor och granatkrevader skall kunna urskilja de svaga ledljusen. Kommer inte
vietminhtrupperna att begagna sig av mörkret för att förnya anfallet? I dörren till sin Dakota står
kapten Faussunier med fickorna fulla med whisky åt general de Castries och konjak åt Langlais
och väntar på att den gröna lampan skall tändas. Till slut rådfrågar Bigeard löjtnant Le Page i
radion.
”Prioritet för lysraketerna”, svarar Le Page utan tvekan.
Langlais ger planen order att vända om, och männen från 1. B.P.C. återvänder till Hanoi med
döden i hjärtat. I det stabsskyddsrum där Geneviève de Galard sover under ett bord på en madrass
av fallskärmar känner Bigeard en viss lättnad vid tanken på att detta kompani inte har behövt
offras. Etthundra man skulle ändå inte ha kunnat inverka på händelsernas oundvikliga gång.
Förtvivlade rop på hjälp förorsakar trängsel på de direkta linjerna till artilleriet och