Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

20
Ingenting är så enkelt. För att komma underfund med detta bör man inte arbeta med femtio år
gamla dokument utan fråga ut aktörerna i dramat. Namnet Dien Bien Phu som nästan av en ren
händelse kom på tapeten blev så småningom allt aktuellare. Tankarna, utvägarna och frestelserna
avlöser varandra i rask följd i männens hjärnor och utvecklas så småningom till gigantiska
missförstånd. Navarre har fått ett uppdrag som inte är klart definierat. Det som emellertid är klart,
är att han skall hålla stånd mot Giap och att han kommer att ställas till svars för alla eventuella
motgångar. Han har också på känn att han, kanske mot sin vilja, bär ansvaret för Frankrikes
militära ära, och han är medveten om vad det innebär för landet om han inte utnyttjar sina
möjligheter. Men Navarre är inte den som lämnar dem outnyttjade.
Detta äventyr föds fram under svåra våndor, och det blir ett företag som det lönar sig att tränga in
i och försöka förstå.
Den 11 november får överste Nicot, chefen för expeditionskårens transportflyg, order att samla
sin flotta. Nicot är en intelligent, modig och självständig officer som ogärna gör sig skyldig till
några dumheter. Han känner sina besättningar och sin materiel, han vet vad han kan vänta sig av
dem. Han är också känd för sin envishet, vilken egenskap i ett sådant företag!
Nicot nöjer sig inte med att muntligen förklara att transportflyget inte förmår sörja för ett
permanent underhåll av Dien Bien Phu, han bekräftar också detta utlåtande i en skriftlig rapport
som jag har läst. Navarre lyssnar utan att vika en tum. Corniglion-Molinier har redan uttryckt
detta med andra ord: flygarna skulle helst se att läget anpassade sig till tekniken, Navarre däremot
fordrar motsatsen.
Är det en omsvängning i åsikterna eller onda aningar? Är det Nicots envisa motstånd mot Dien
Bien Phu som väcker denna plötsliga oro hos Cogny, eller är det beröringen med det konkreta,
den plötsliga kontakten med realiteterna som han får när han studerar läget närmare och
konfronteras med dimman och regnet på Hanoislätten? Cogny frågar sig plötsligt om han, sedan
han befriats från det tunga ansvaret för Na San inte hamnar i en ännu farligare fälla. När överste
Berteil som har besökt Cogny för att diskutera operationens detaljer stiger i planet för att
återvända till Saigon, har han i sin portfölj ett personligt brev i vilket Cogny bestämt förklarar sig
vara emot överbefälhavarens plan, utan att dock gå så långt att han skulle vägra att utföra den.
I och med detta är alltså läget fullständigt klart. Navarre kan inte sätta sex fallskärmsbataljoner på
spel mot ett bestämt avrådande från de män som har till uppgift att leda och underhålla dem.
Skulle någon annan än han ta en sådan risk? Även om han inte har något emot invändningar,
vägrar han att ta dem i betraktande när han har fattat sitt beslut. Logiskt sett och enligt den
militära rangordningen måste hans underlydande böja sig eller avgå.
Cogny tar emot Navarres förebråelser utan att lägga in om avsked. När allt kommer omkring har
ju denne unge divisionsgeneral gjort allt för att fästa överbefälhavarens uppmärksamhet på de
faror som hotar, men för ögonblicket inskränker sig dessa faror till dem som följer med själva
operationen ”Castor”. Om inga oväntade komplikationer inträffar kan de bataljoner som fälls
över Dien Bien Phu åter-inskeppas en månad senare.
Cogny går av allt att döma i en ständig fruktan för att göra sig skyldig till en felbedömning, att
misslyckas med sin uppgift som är långt ifrån enkel, att inveckla sina trupper i ett omöjligt läge.
Samme Cogny som i juni ivrigt uppmanade Navarre att besätta Dien Bien Phu, väger nu mellan
den militära disciplinen som förpliktar honom att lyda givna order och sin medborgerliga plikt
som manar honom att avgå för att fästa uppmärksamheten vid ett monumentalt misstag i vilket
han vägrar att medverka. Men hur skulle mannen från deltats slättland förstå att han kastar sig i
en kamp som förs långt från baserna och med illa förberedda trupper, en kamp där de måste vara i